Heat and Dust (1983)

Härlig klassisk poster får jag säga

Till skillnad från vädret så firar jag midsommar i hettans tecken med den sista gamla preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den här gången är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom både bokförlagan och filmens manus. Min korta text skrevs i juli 2009.

Heat and Dust var den sista Ivory-Merchant-filmen som jag såg av de som SVT visade för ett tag sen. (Maurice var för övrigt den näst sista.) Julie Christie spelar en kvinna som i nutid (eller snarare i början av 80-talet) besöker Indien för att uppleva det Indien som hennes moster Olivia (Greta Scacchi) upplevde på 1920-talet då ju Indien fortfarande var en brittisk koloni. Mja, det här var en hyfsad rulle som bitvis känns som det första avsnittet i nån brittisk tv-såpa från 80-talet. Det bränner liksom aldrig till förutom en aning mot slutet. De parallella handlingarna vävs ihop på ett bildmässigt ganska snyggt sätt då och då. Både Christie och Scacchi är duktiga. Miljöerna är snygga. Jag brukar alltid gilla filmer som utspelas i forna brittiska kolonier. Typ khaki, sand, palmer, palats, maharadjor, och så lite exotisk romantik, ni vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

McCabe & Mrs. Miller (1971)

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Don’t Look Now

Don't Look NowTitel: Don’t Look Now
Regi: Nicolas Roeg
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Hmm, jag undrar om regissören till den nu aktuella svenska filmen Vi har kollat på Don’t Look Now. Det är i alla fall intressant att jämföra hur man ser på det här med nakenhet på film och hur det skiljer sig i mer mainstream filmer.

Julie Christie och weird looking Donald Sutherland spelar huvudrollerna som Laura och John i detta rysardrama i regi av Nicolas Roeg (som tre år tidigare gjorde en usel film som jag gav en etta, nämligen Performance). Det brittiska paret mister sin dotter i en olycka och bor efter det under en tid i Venedig där John arbetar med att restaurerar gamla kyrkor. Här träffar de två mystiska systrar varav den ena är blind och synsk och påstår att hon kan se deras döda dotter. Dessutom härjar en seriemördare bland Venedigs kanaler.

Jag vet att del (min kommentar: bloggare där ute) inte uppskattar filmen men jag måste säga att den växte mer och mer ju längre den pågick. Jag gillade även scenerna precis i inledningen i samband med att dottern förolyckas. Här använder Roeg en klippning mellan olika scener som till en början kändes lite sökt, men som på nåt sätt gav en lite obehaglig stämning och antydde att saker och ting som händer i filmen hör ihop. Tekniken går ut på att visa nåt i en scen, t ex att dottern kastar en boll när hon är ute och leker och sen direkt klippa in en annan scen där John kastar nåt (ett cigarettpaket tror jag det var) till Laura.

Hela filmen har en ”kreativ klippning” som bitvis kunde kännas lite märklig men som faktiskt efter tag funkade (på mig). Roeg lyckas antyda hur saker och ting kanske hänger ihop utan berätta det genom dialog och vanliga scener utan mer subtilt på detta sätt. Mycket av det som händer i filmen får aldrig nån förklaring och till en början kunde jag även störa mig på det. Men efter hand lyckas Roeg skapa en obehaglig stämning när det springs omkring i gränderna i Venedig. Och vad håller de där systrarna egentligen på med? Sen förekommer en biskop i handlingen vars roll även den förblir oklar men nånting med honom var det…

Filmen innehåller en ganska omtalad sexscen, och förvånande för mig själv så var det faktiskt en av få gånger som en sexscen funkade. Även här klippte Roeg in andra sekvenser, från när John och Laura klädde på sig för att gå ut och äta efteråt. Detta gav en annorlunda dynamik, och scenen som helhet visade hur paret kände för varandra, vilket gjorde resten av filmen mer engagerande. Sen tyckte jag det kändes äkta att de båda verkligen var nakna – faktiskt, även fast en naken Donald Sutherland kanske platsar som en chockscen i en skräckfilm, haha. Det hela kändes väldigt brittisk, och långt från sexscener nu för tiden i de flesta amerikanska filmer.

Roeg använder sig av ett väl genomtänkt foto filmen igenom. Förutom klippningen som jag nämnt så zoomar man ofta in på nån detalj i bilden vilket gör att man hela tiden får känslan av att just denna detalj betyder nåt viktigt. Mot slutet blir det även riktigt spännande då John och Laura har skiljts åt men försöker hitta varandra i Venedigs mörka gränder. Även här används klippningen och bildspråk för att skapa en bra stämning. Mmm, hela filmen har faktiskt en lite olustig krypande stämning av att ”nu är det nåt skumt på gång”, främst skapad av klippning och bildspråk, vilket gör att man kanske inte sitter på nålar men lite spänd är man allt. Jag är faktiskt nära att ge den en fyra, men det får bli en stark trea pga att den är lite trög i början och på några andra ställen.

3+/5

Spoiler
Jag kom efter att ha sett filmen på att man faktiskt får se mördaren (eller dvärgmörderskan, haha) i de allra första scenerna. John sitter och tittar på diabilder på interiören i en kyrka och i en av bänkarna sitter en liten figur i röd rock. Det bör ha varit bilder på den kyrka i Venedig som John senare i filmen restaurerar och figuren i den röda rocken är mördaren, fångad på bild och klädd precis som dottern.
Spoiler slut

Några andra som har sett Don’t Look Now är Movies – Noir och Fiffi men jag hittar bara Fiffis recension.

%d bloggare gillar detta: