Che: Part One (2008)

Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.

På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).

Inland Empire


Titel:
Inland Empire
Regi: David Lynch
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ah, varför inte fortsätta med lite fler David Lynch-filmer. Vi går direkt på hans senaste riktiga långfilm. Frågan är om det är hans sista också? Imorgon kommer ett kort omdöme om tv-serien Twin Peaks.

Vad fan. Vad ska jag skriva om Inland Empire, förutom att jag gillade den? Ok, jag gillade den. Varför? Jo, eh, bl a för att det var en förvirrande resa som snurrade runt runt, och bet sig själv i svansen fler gånger än jag har sett på en bioduk. Laura Dern är sjukt bra. Utan henne hade den möjligtvis inte varit värt en fyra. Dern gör rollen som den aspirerande (möjligtvis lite åldrande) filmstjärnan som får chansen till stjärnglans då hon får den kvinnliga huvudrollen i en ny tv-serie. Nånstans på vägen så tappar Nikki dock kontrollen över vem som är Nikki och vem som är den rollfigur, Susan, som hon spelar. Åtminstone så tappar jag kontrollen. Frågan är om Lynch har den. Det spelar egentligen ingen roll. Det är resan som är målet, den här gången.

Inland Empire är egentligen en konstfilm, en sån där videoinstallation som man kan se på Moderna Museet (jag minns fortfarande Paul McCarthy med obehag). He, kul att den visas på bio, och kul att den funkar som en nästan tre timmar lång film. Vissa scener är underbara, eller bara underbart konstiga. Som t ex scenen med en kvinna i ett förhörsrum som säger att hon snart kommer att döda någon med en skruvmejsel. Känslan, stämningen, den bisarra humorn, obehaget som Lynch förmedlar; shiiiit – för att citera valfri svart polis eller politiker från The Wire. Kanin, kanin, strykjärnskanin.

Nånstans så stör jag mig lite på att Lynch fått fullständigt dille på det här med digital video. Det blir inte lika snyggt som med klassisk fotografisk film. Det känns det lite blaskigt, till en början. Jag vänjde mig dock ganska snabbt. Med Lynch vid rodret så är det snyggt även fast det är fult. Det är inte glassigt snyggt, men estetiskt tilltalande (doh). Nåväl, den här recensionen är förmodligen lika förvirrande som filmen, och det känns väl passande. Jag klottrade bara ner några lösryckta tankar om filmen. Och då blir det förvirrande. Eftertextsscenerna gillade jag. Slut.

4-/5

%d bloggare gillar detta: