Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

LemonyNyligen sammanställde filmspanarna topp-10-listor med sina favoritfilmer från 2004. En film som inte kom med på min lista var just denna film med den långa titeln. Däremot hade Sofia den på sin plats nummer sju. Uppdatering: Och Fiffi hade den på plats 2!! Själv såg jag och gillade filmen när jag under ett halvår jobbade i Östersund för tio år sen. Här kommer min recension från den tiden.

Det här är berättelsen om de tre syskonen Baudelaire vars föräldrar dör i en mystisk eldsvåda. Efter tragedin skickas de till sin närmsta släkting, greve Olaf (Jim Carrey) som visar sig vara en riktigt otrevlig typ som bara vill åt pengarna från det arv som väntar barnen. Olaf ser till att bli barnens förmyndare och försöker sen med alla medel ha ihjäl barnen.

Det första jag tänkte på var att det är en oerhört snygg film. Foto och scenografi är välgjorda in i minsta detalj. De datoranimerade effekterna som förekommer smälter bra in och det var först efter att ha tittat på extramaterialet – nåt som jag sällan brukar göra men det är tråkigt i Östersund – som jag (tyvärr) fick reda på i vilka scener man tagit hjälp av datorn. Skådisarna gör även de en ambitiös insats. Jim Carreys rollfigur greve Olaf klär ut sig till ett antal figurer för att lura barnen och Carrey får därmed spela ut hela sitt register även om det är lite mer återhållet än vanligt. Att Carrey är aningen nedtonad är bra eftersom en Carrey på högvarv hade tagit för mycket fokus från filmen som helhet. Här är han alldeles lagom men ibland även väldigt rolig med sina olika rollfigurer. Jag tror jag gillade den italienska karaktären mest.

Barnen funkar också men känns nästan lite väl perfekta på nåt sätt. Och det är det som är problemet med hela filmen. Trots att den är väldigt välgjord och snygg, eller just därför, så saknas något under den där snygga ytan. Jag blir inte gripen eller indragen in i filmen. Den puttrar på i sin lilla gång och Meryl Streep dyker upp i en rolig roll men jag saknar nån sorts klo. En berättarröst (Jude Law) påstår hela tiden att det här är en riktigt sorglig film och att om man inte tål tråkigheter så ska man välja en annan film och inte titta vidare. Det är bara det att jag inte tycker filmen lever upp till det riktigt. Så himla sorgligt blir det aldrig, i alla fall framställs det inte så vad berättarrösten än säger. En sak som var rolig var början på filmen. Först trodde jag att det var fel dvd-skiva som låg i fodralet. Jag undrade ”va fan är det här nu då, måste jag gå tillbaks till butiken och byta filmen!?”. Kul faktiskt. Jag fattar inte att jag gick på det. Nåväl, betyget blir en alldeles normal trea (eller kanske lite mer…) till denna matinéfilm utan riktig spets.

Eller vänta, Jim Carreys imitation av en dinosaurie är helt sjukt bra. Det dyker upp såna här små Carrey-pärlor då och då. Det är bara att samla dem och stoppa i en påse.

Och hmmm, nu när jag tänker efter lite och efter att ha läst igenom andras recensioner så var det faktiskt så att greve Olaf var riktigt läskigt ibland. Han var inte bara så där låtsaselak, utan faktiskt, mot slutet, riktigt elak och rent av otäck. Jag lägger på ett plus efter trean. (Min kommentar: Dvs betyget blir 3,5 hopp.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Side Effects

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Aviator

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Contagion


Titel: Contagion
Regi: Steven Soderbergh
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Host host. Contagion är en sorts katastroffilm som nästan är lik en nyhetsdokumentär. Det finns ingen egentlig huvudperson, ingen vanlig handling där vi följer en grupp människor som försöker överleva i katastrofen. Regissören Steven Soderbergh berättar historien om ett virus som sprids över världen från Hongkong och som med hjälp av amerikanskan Beth (Gwyneth Paltrow) kommer över till USA. Snart finner sig Beths man (en långhårig och inte helt Bourne-i form Matt Damon) utan både fru och son. Folk dör som flugor helt enkelt. Medan världens medicinska forskningselit försöker isolera viruset och få fram ett vaccin tar konspirationsteoribloggaren Alan (Jude Law) chansen att göra sig ett namn genom att anklaga myndigheterna för att dölja fakta.

Bara i stycket här ovan nämner jag ett antal namnkunniga skådisar. Förutom dessa dyker även bl a Kate Winslet (åh, vad hon alltid är bra), Marion Cotillard, Laurence Fishburne och Elliott Gould upp i olika roller. Det är med andra ord en ensemblefilm och en film som utspelar sig på många platser och bland många olika människor. Jag vet egentligen inte vem som är i fokus. Det är nog viruset eller vad som händer med vårt samhälle när en sån här katastrof slår till. Jag tycker det är riktigt bra gjort. Just att det inte är en typisk spännande thriller med en handling som drivs fram av en plot (kan nån komma med ett förslag på en svensk översättning av plot?) gör att filmen är mer spännande.

Till spänningen bidrar även musiken som är lite udda men helt klart gör det den ska. Det förekommer ganska långa avsnitt där det inte sägs eller kanske händer så mycket rent handlingsmässigt. Istället för att det händer nåt så byggs det upp en paranoiastämning, till viss del beroende på att filmen alltså känns som en riktigt bra dramadokumentär.

En karaktär i filmen som jag dock inte tycker funkar är Jude Laws Alan. Jag vet inte om det beror på Law eller på karaktären i sig. Alan känns i vilket fall mest som en pajas som springer omkring i antingen en hoodie eller en fånig skyddsdräkt. Varje gång han är med tappar filmen i seriositet. Jag undrar om man har haft Julian Assange som förebild kanske?

Contagion är en bra epedemithriller och den skulle väl egentligen kunna få en fyra i betyg men det blir en stark trea. Kanske är den lite väl torr och vissa delar av historien är möjligen lite ointressanta (t ex den med Marion Cotillard). Och när Kate Winslet försvinner ut ur handlingen tappar filmen även en aning för min del.

3+/5

Sherlock Holmes: A Game of Shadows


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Sherlock Holmes


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

%d bloggare gillar detta: