2 x Jim Jarmusch

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mordet på Orientexpressen (2017)

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic-beasts-and-where-to-find-themDet här med förväntningar är ju på både gott och ont. Höga förväntningar, superpepp, leder ju inte sällan till att man känner sig något besviken trots att man i grunden gillar en film. Låga förväntningar – ja, där har man inget att förlora. Allt som är bättre än dåligt gör att man känner sig positivt överraskad.

I fallet Fantastic Beasts and Where to Find Them gick jag in med i princip inga förväntningar alls. Det hjälpte inte. Fantastic Beasts and Where to Find Them är en trist urmjölkning av en tidigare framgångsrik franchise som jag nästan glömt av trots att det bara var en vecka sen jag såg filmen.

JK Rowling själv har skrivit manus och som jag förstått det så är filmtiteln tagen från en bok i boken som dessutom finns att köpa som en egen bok men filmmanuset bygger inte på den boken utan är nyskrivet för att boken i fråga är en ren men fiktiv lärobok. Om monster. Krångligt? Lite, om man inte är Harry Potter-fantast.

Undersköne Eddie Redmayne spelar den brittiske trollkarlen Newt Scamander som reser till USA för att leta efter monster som en del av sin forskning som ska resultera i en lärobok, just den bok som filmens titel är tagen ifrån. Fast egentligen kanske Scamander har en annan agenda då han verkar vilja återföra ett visst monster till sin naturliga miljö i Arizona. Men det strular en hel del för Scamander då han tappar bort några av sina insamlade monster (som han förvarar i en resväska som rymmer ett helt monster-zoo).

Parallellt med detta så pågår en helt annan film där det amerikanska trollkarlsministeriet försöker hitta en mystisk kraft som förgör både byggnader och människor i New York. På nåt sätt blir Scamander indragen i denna historia.

Jag vet inte, ska jag vara ärlig så hände det väldigt mycket som jag fann ointressant. Det som var underhållande i mina ögon var Scamanders jakt på sina monster och hans möte med konditor-wannaben och icke-trollkarlen Jacob Kowalski (Dan Fogler). Det var rätt kul att följa med Kowalski då han introducerades till den magiska världen, inklusive insidan av Scamanders resväska plus två trollkarlssystrar.

Fanns det nåt mer jag uppskattade? Hmm, ja, jag tyckte de miljöer som filmen utspelade sig i var trevliga: 1920-talets New York med vad det innebär i form av bilar, inredning, kläder och frisyrer.

Resten var anonymt och tråkigt. Det amerikanska trollkarlsministeriet (eller vad de nu hade för officiell titel) kändes bleka, varken jättegoda eller überelaka. Det fanns väl en skurk bland dem i form av Colin Farrells rollfigur. Trist. Filmens specialeffekter var bitvis effektiva men mot slutet blev det absolut en överdos av svart rök som virvlade runt och skapade tråkigt kaos i all oändlighet.

Mer har jag nog inte att säga om den här filmen utan delar ut en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fantastic Beasts and Where to Find Them såg jag tillsammans med Henke på Filmstaden Scandinavia i både 3D och IMAX. En helt ok visning trots att jag märkte att det är viktigt att man håller huvudet rakt. Om man vickar lite på det (kanske för att man sovnickar till då och då…) så blir bilden direkt suddig. Sen var bilden (eller delar av bilden) även suddig trots att jag satt med huvudet spikrakt. Inget jätteproblem men tidigare visningar i IMAX 3D har jag upplevt som betydligt bättre.

Efter filmen gick jag nästan vilse i den stora gallerian då den utgång jag hade tänkt använda visade sig vara stängd (why?). Ett tag var jag på väg att bryta upp de automatiska dörrarna som de brukar göra i Star Trek när automatiken slutat fungera men jag ville inte riskera att fastna i luftslussen. Jag fick istället leta mig tillbaka i den övergivna gallerian till en annan utgång och till slut hittade jag den, men det tog så pass lång tid att jag missade den buss som jag trodde att jag hade gott om tid att hinna till.

Nåväl. Jag gick vilse i en galleria efter att ha sett en medioker film. Värre problem kan man ha.

Här hittar Henkes intryck om filmen.

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tusk (2014)

Monsters of FilmHaleyI torsdags onsdags! drog genrefilm-festivalen Monsters of Film igång i Stockholm. Några filmspanare möttes upp för att se Kevin Smiths nya film Tusk som visades på tortyrbiografen Park.

Det märktes på stämningen i salongen att många såg fram emot filmen med viss upphetsning. Själv har jag inget speciellt förhållande till Kevin Smith så jag var ganska neutral. Däremot var det en ganska skön känsla att inte vet någonting alls om filmen. Den enda förhandsinformationen jag hade bestod i att jag sett en en bild från filmen där en person sitter i en rullstol.

Vad är Tusk för slags film då? Ja, den handlar om den två podcastande herrar, varav den ena (Justin Long) åker iväg till Kanada för att intervjua en person som gjort bort sig på YouTube. Herrarnas podcast består av att de två snackar skit rent allmänt och i synnerhet om virala videor på folk som trampar i klaveret… eller hugger av sitt eget ben med ett samurajsvärd.

Väl uppe i Kanada så visar det sig att det tilltänkta intervjuoffret inte går att intervjua så Long får hitta på något annat. Ett anslag på en bartoalett leder Long till en ensligt belägen stor villa där Michael Parks huserar. Parks ska enligt uppgift kunna berätta fantastiska historier som Long kan använda för sin podcast. Men att Parks har andra motiv blir ganska snart uppenbart. Muahaha…

Ja, som Movies – Noir brukar skriva, vad ska man säga? Tusk är en spretig film. Det är en komedi, ett sorts relationsdrama och så blir det lite (eller mycket) kroppsskräck på det. Det komiska i filmen handlar till stor del om att skämta om Kanada och dess invånare och det funkar väl hyfsat. Relationsdramat handlar om Long och hans flickvän (Génesis Rodríguez). Under några scener ligger de hemma i sängen och snackar. Kroppsskräcken handlar om att Parks drogar Long och opererar om honom till en korsning av människa och valross. Oj, spoiler!

Som sagt, jag har egentligen ingen relation till Kevin Smith. Jag hade tidigare bara sett två av hans filmer, Dogma och Chasing Amy. Jag har inte lyssnat på hans podcast. Jag var med andra ord inte riktigt rätt målgrupp för Tusk. Många andra på visningen var dock äkta Kevin Smith-fans (vad kallas de? Smithonians?) så det var en rätt kul visning på det viset. På raden bakom oss hade vi några Kevin Smith-följare som utnämnde filmen till ett mästerverk, eller åtminstone en film värd betyget ”så jävla bra!”.

För mig var filmen för spretig, för pratig, för konstig, för studentikos. Ja, Tusk känns som ett studentspex. Det blir för internt för oss icke-Smodcastlyssnare. Ja, filmens manus bygger tydligen på ett podcastavsnitt där Smith & Co spånade fram en filmidé. Enligt uppgift kommer det ytterligare två filmer som tillsammans med Tusk ska bilda en trilogi som alla utspelas i Kanada.

Johnny Depp dyker upp i en roll som franskkanadensisk ex-polis som letar efter en mystisk seriemördare. Depp pratar och pratar. Michael Parks håller låda för Long. Jag spejsar ut. Efter ett tag lyssnar jag inte. Jag vet inte vad Parks babblar om. Det ska sägas att Parks har en bra pondus och närvaro men jag hade lite svårt att höra vad han sa. Och jag tyckte inte att det han sa, när jag hörde det, var speciellt intressant.

Det som ändå gör att filmen inte helt går att avfärda för mig är att den var så pass udda. Body horror-delen är vrickad. Apropå body horror. Om ni trodde att en korsning mellan en valross och en människa är det läskigaste som förekommer i Tusk så säger jag bara: Haley Joel Osment. När han dök upp i filmens början som Longs podcastkollega var det många som vände sig till sin kompis i sätet bredvid bara för att verifiera att man inte såg i syne. Eller var det CGI inblandat här? En ballongversion av robotpojken i A.I. med längre hår och skägg. Scaaaaary.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Fler filmspanaråsikter om Tusk hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset

The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Dark Shadows

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides


Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.

Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)

Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.

I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.

Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.

Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.

Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.

2+/5

Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5

Alice i Underlandet

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5
%d bloggare gillar detta: