10 Cloverfield Lane (2016)

10 Cloverfield LaneJeff Nichols kommande film heter Midnight Special. Enligt uppgift ska det vara en mystisk sf-rulle. Precis min kopp te och jag ser verkligen fram emot att se den på bio då jag supergillar Nichols två tidigare filmer, Take Shelter och Mud. Problemet är bara att Midnight Special nog inte kommer upp på bio i Sverige. Jag blir så trött på det här fenomenet där mellanstora filmer faller mellan (bio)stolarna. Det handlar om de där mystiska och spännande filmerna som gör att min nyfikenhet triggas. Inte blockbusters, inte Folkets Bio-filmer, utan filmer som Ex Machina, Snowpiercer, Enemy och Under the Skin. Ingen av dessa kom upp på bio i Sverige. Midnight Speciel verkar drabbas av samma öde.

Ett sätt att undvika att hamna i den svenska filmfrysboxen är att döpa sin film efter en tidigare framgångsrik film. Om Nichols & Co hade kallat sin film för Close Encounters of the Fourth Kind och hävdat att den är en andlig uppföljare till Stephen Spielbergs Close Encounters of the Third Kind så hade den garanterat gått upp på bio i Sverige.

Den film jag skriver om idag hette från början, när det bara fanns ett manus, The Cellar. Den filmen hade nog inte kommit på bio i Sverige. The Cellar var, och 10 Cloverfield Lane är, i ganska stora delar ett kammarspel mellan tre personer i en bunker. Inget som de svenska distributionsbolagen direkt jublar över tror jag. Dessutom är det en sf-rulle och det vi vet ju hur kammarspel med sf-inslag om tre eller fyra personer på en begränsad yta behandlas.

Nu heter filmen inte The Cellar eftersom producenten JJ Abrams nämligen under projektets gång kläckte idén att kalla den 10 Cloverfield Lane. Ett genialt marknadsföringsdrag. 2008 kom filmen Cloverfield som är en found footage-rulle om ett gigantiskt monster som attackerar New York. Vi får följa skeendet ur några unga Manhattan-bors ögon och speciellt en snubbe som helt enkelt VÄGRAR släppa kameran och sluta filma.

10 Cloverfield Lane tyckte jag var en alldeles strålande film. Handlingen i korthet inom spoilertaggar: <Spoiler>Vi får följa Michelle (Mary Elizabeth Winstead) som råkar ut för en bilolycka och sen vaknar upp nere i en bunker där hennes ”räddare” Howard huserar. Howard påstår att Jorden är under nån sorts attack och att luften är giftig och att de är tvungna att stanna i bunkern under minst ett år.</Spoiler>

Ja, jag säger nog inte mer än så om handlingen, och kanske redan det jag skrev är för mycket. Som vanligt upplevs nämligen film, åtminstone den här typen av film, bäst om man är helt ovetande om (detaljer i) handlingen.

Uppdatering: Dolde min beskrivning av handlingen eftersom jag vet att en del är känsliga för att råka läsa minsta lilla om den.

Jag satt på helspänn under i princip hela visningen. När överraskande saker hände (och de hände!) så hoppade jag högt i min fina plusstol på Filmstaden Scandinavia (inte IMAX!). Filmen är spännande och intensiv från början. Nånstans i mitten kanske tempot går ner en aning och intensiteten avtar men jag fann aldrig filmen tråkig. Dessutom byggdes det upp en stämningen efterhand då man (läs: jag) ville få reda på vad som egentligen försiggick <Spoiler>ovan jord</Spoiler>. Sakta uppbyggnad och en härlig payoff! Wow, vilket slut.

Filmen skiftar stilar på ett sätt som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare. Stilar: <Spoiler> Hitchcock-thriller, kammarspel, mysterium, dramakomedi, psykologiskt drama, skräckthriller, actionthriller, science fiction-action, kvinnlig postapokalyps-MacGyver, coming of age för vuxna. </Spoiler>.

Jag hade med andra ord en riktigt lyckad filmkväll. Visningen på Filmstaden Scandinavia flöt på helt utan anmärkning. Publiken skötte sig. Filmen visades i en stor salong (inte IMAX-salongen) med ganska stor duk, bra lutning och fett ljud.

Om ni vill veta mer om filmens tillblivelse ur regissören Dan Trachtenbergs synvinkel så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av /Filmcast där Trachtenberg intervjuas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och efter visningen avnjöts en god Egon-burgare med den sedvanliga chipotleaiolin. Mumma! Efter burgaren sprang vi av en slump på Movies – Noir-Christian, och han och hans ”bror” hade sett 10 Cloverfield Lane de med.

Kolla in vad Henke och Christian tyckte om filmen. Deras texter kommer upp på fredag.

Även Fiffi har skrivit om filmen och speciellt om det här med att inte veta nåt om en film innan man ser den.

Short Term 12 (2013)

SammyDen senaste tiden har jag fokuserat mitt filmtittande på filmer som jag tror ska kunna hamna på min topplista över de bästa filmerna från förra året. Jag gjorde en lista på filmer jag ville se innan jag sammanställer den där listan. Jag valde ut filmer som blivit uppmärksammade, hyllade, men som jag inte hade sett. Det var en lista på 21 filmer. Nu har jag sett tolv av dessa. Fram till nu har jag ingen film riktigt knockat mig. Visst, jag har sett bra filmer, men ingen har gett mig den där speciella känslan som man får när man ser en film som liksom sammansmälter med en själv, en film där filmens kugghjul passar perfekt med ens egna kugghjul. Nu har jag dock sett en sån film.

Short Term 12 utspelar sig på ett gruppboende för troubled teens. Chef på stället är Grace (Brie Larson). Grace är ihop med Mason (John Gallagher, Jr) som också jobbar där. Filmen inleds (och avslutas) en dag som alla andra när personalen anländer till jobbet på morgonen. En ny grön snubbe, Nate (Rami Malek), ska börja jobba på stället, en av de ”intagna”, Marcus, fyller snart 18 och ska lämna fosterhemmet, och en ny tjej anländer. Samtidigt blir det turbulent i det privata livet för Grace och Mason, som om inte jobbet räcker till. Men alla har en ryggsäck.

Jag blev fullkomligt indragen i filmen direkt. Inte en ton är falsk, tror jag. Det skulle i såna fall vara Grace chef som ska föreställa en sån där myndighetsperson som har slutat bry sig om ungdomarna och blivit byråkratisk. Men man förstår hans agerande också och han håller ett bra tal som förklarar hur han tänker.

Filmen är så enkel, så intensiv, så lagom lång, så effektivt uppbyggd i inledningen. Ramarna sätts. Vi får i tur i ordning reda på vad som kommer vara i fokus, vad som står på spel: Marcus, den svarta snart 18-åriga mjuka men arga rapkillen som snart ska lämna hemmet och klara sig själv; Jayden, den arga, smarta, nya tjejen som skär sig själv; Sammy, killen som med jämna mellanrum får utbrott då han springande försöker fly; Grace, som likt Jayden visar tendenser till att vilja skada sig själv. Allt planteras snyggt under filmens första kvart. Sedan återkommer vi med jämna mellanrum till de olika handlingarna.

I fokus är ju givetvis Grace och Mason, men främst Grace och hennes historik och problem med att ta itu med den historiken. När hon hade problem hemma så valde hon att skada sig själv eftersom att när blodet rinner så är det omöjligt att fokusera på andra problem (som en misshandlande och antastande pappa t ex). Kanske kan det tyckas övertydligt att hon sen jobbar på ett fosterhem med att ta hand om ungdomar med liknande problem som hon själv. För mig är det bara tydligt, inte övertydligt. Äpplet faller inte långt från trädet, så är det bara. Så länge Grace känner att hon gör nytta, kan fokusera på andras problem, så behöver hon inte ta itu med sina egna.

Efter kanske två tredjedelar av filmen så börjar saker plötsligt ljusna. Mason och Grace är lyckliga. Jag vet dock att detta inte kan hålla. Det kan bara inte hålla. Nåt kommer att hända. Och mycket riktigt, i nästa scen så ringer telefonen och drar ner rullgardinen för Grace. Det som höjer filmen till toppbetyg för mig är ändå att i allt det jobbiga så finns det humor. Kanske är det en svart humor, men här finns en humor som är så skön att greppa tag i när det jobbiga ska skildras. Det är en sorts mänsklighet.

Ett litet parti av filmen som gav mig gåshud var när Marcus blivit vansinnig, fått ett utbrott, när kidsen spelat baseboll-light. Mason går efteråt in i Marcus rum för att prata med honom. Det han gör, och det han förmodligen gjort ett antal gånger tidigare, är att fråga om han får lyssna på några nya rap-texter som Marcus skrivit. Marcus kör en låt och shit vad bra det var! Terapisamtal, helt enkelt. Fast Mason vet inte riktigt vad han ska säga.

Short Term 12 håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor.

Det är så härligt att äntligen kunna dela ut högsta betyg till en av de där 21 filmerna. För att sno från Henke: jag ger Short Term 12 fem bläckfiskarmar alternativt basebollträn av fem möjliga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Även Fiffi, Henke och, givetvis, Movies – Noir har skrivit om Short Term 12.

%d bloggare gillar detta: