The Killing of a Chinese Bookie

cosmoTitel: The Killing of a Chinese Bookie
Regi: John Cassavetes
År: 1976
IMDb
| Filmtipset

En härlig titel på en kanske inte lika härlig men ändå bra film: The Killing of a Chinese Bookie.

Så, då var äntligen SVT:s Cassavetes-filmer avklarade. Tidigare har man visat Shadows, Faces och A Woman Under the Influence. Nu är handling och fokus flyttade från familjen och familjerelationer, och Cassavetes skildrar i stället livet för en envis men spelberoende strippklubbsägare. Cosmo heter den här snubben och han är en ganska cool katt. Problemet är att han inte kan sluta spela. Så det första han gör efter att precis ha betalat av en stor skuld, vad är det? Jo, gå till spelklubben förstås. Smart… NOT! Han får maffian på sig som vill tvinga honom att mörda en konkurrerande kinesisk bookie.

Jag måste säga att Cassavetes verkligen gör helt egna och personliga filmer. Detta betyder inte att jag alltid gillar dem. Faces och A Woman Under the Influence var direkt dåliga i mina ögon. Shadows däremot var klart sevärd. Filmen jag just sett ligger kanske nånstans mitt emellan. Ben Gazzara gör en grym insats som Cosmo, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker han är en idiot eller om han kanske är cool. Det vilar en lustig, i betydelsen lite obehaglig, stämning över filmen. Miljöerna är slitna, karaktärerna är slitna losers men som man ändå på nåt sätt tycker är ganska sympatiska. Ta bara den patetiska presentatören/sångaren på strippklubben, Mr Sophistication. Haha, rätt namn på rätt man.

Filmen utspelas till största del nattetid och i sjaskiga stadskvarter, vilket bidrar till den sunkiga stämningen. Även om det här är en helt annan typ av film på flera sätt, så fick jag ändå ibland lite samma känsla som i t ex Collateral eller kanske To Live and Die in L.A.. Cosmo är en karaktär som jag till slut känner sympati för. Han är stolt och envis, men kan ändå inte hindra att det mesta faller sönder och samman för honom. Det här är en ganska sorglig film om människor som man skulle kunna kalla misslyckade, men som kanske egentligen är normala med fel och brister som de flesta. Det är med andra ord som det brukar vara i Cassavetes filmer.

Jag känner även igen den där dokumentära känslan, som om Cassavetes helt enkelt tagit med sig en kamera och följt några verkliga personer i deras liv. Här finns inga smarta twistar och vändningar, utan vad som händer det händer bara. Det hela drivs framåt av karaktären Cosmo som är den som styr handlingen, även fast det förstås är Cassavetes själv som skrivit manus. Betyget blir klart godkänt, men når inte längre än till en stark trea. Ibland är det märkligt händelsefattigt (precis som verkliga livet, antar jag) vilket gör att filmen känns lite lång. Men den där Cosmo är en ganska skön, om än udda, karaktär.

3+/5

A Woman Under the Influence

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

Faces

FacesTitel: Faces
Regi: John Cassavetes
År: 1968
IMDb
| Filmtipset

Efter Shadows hoppar vi nästan tio år framåt i tiden till 1968 och nu samarbetar Cassavetes med frun Gena Rowlands.

Efter att ha sett Cassavetes debutfilm Shadows så hade jag en del förväntningar på Faces. Filmen, som man skulle kunna kalla ”a day in the life of ett äktenskap på fallrepet”, utspelas i princip under ett dygn i ett pars liv. Mannen meddelar att han vill skiljas och ger sig av för att träffa en yngre kvinnlig bekant, medan frun tillsammans med väninnor ger sig ut på krogen och blir uppraggad av en manlig gigolo.

Det här var en fruktansvärt jobbig film, med jobbiga människor som jag aldrig kände nån sympati för. Filmen hinner liksom aldrig sätta sig. Det är bara jobbigt, jobbigt snack, trams och flams hela tiden. Samtliga personer beter sig helt ologiskt. Det känns som ett enda långt Big Brother-avsnitt: fulla, jobbiga människor som snackar skit, skrattar ologiskt i fem minuter eller gör patetiska fylledansförsök. Skillnaden med Big Brother är väl att det här finns nån sorts pretentioner, och det gör ju inte saken bättre.

Nä, fy och blä. Jag hatade i princip samtliga personer. Filmen består till 90% av helt obegripliga snackscener mellan personer på efterfester from hell. Det var faktiskt en film som fick mig att må dåligt, men inte dåligt på ett gripande (bra) sätt om ni förstår. Det fanns några små guldkorn, bl a några sekvenser från klubben som frun och hennes väninnor går på. Ingen dialog, utan bara musik och bilder på partande personer. Sen tyckte jag slutet också hade en viss logik och var även vackert på ett sätt. Så dessa små ljuspunkter hindrar ett bottenbetyg, men det är inte långt borta.

2-/5

Shadows

ShadowsTitel: Shadows
Regi: John Cassavetes
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Jag kör igång ett uppsamlingsheat med gamla recensioner av de John Cassavetes-filmer som jag har sett. Att jag såg dessa filmer berodde på att SVT körde ett tema med hans filmer för några år sen. Hur är det, gör SVT såna här intressanta satsningar nuförtiden?

Så! Då har jag sett den första av John Cassavetes filmer som SVT visat nyligen. Först ut var faktiskt debutfilmen, som handlar om tre syskon som delar liv och lägenhet i New York. Vi får inget veta om deras föräldrar men jag misstänker att de har en svart pappa och en vit mamma (eller tvärtom) eftersom de har lite olika hudfärg, vilket krånglar till vissa saker. Ben, han är en hip slacker som glider runt på jazzbarer med kompisar. Leila är en ung tjej som träffar en snubbe och blir kär (eller vill bli kär i alla fall). Slutligen i syskontrion har vi äldste brorsan Hugh som vill vara en framgångsrik sångare men klubbägarna är mest intresserade av att han ska presentera danstjejerna som ska in efter honom.

Musiken i filmen satte stämningen direkt. Hyfsat cool jazzmusik som tillsammans med miljöerna och den lite flummiga och hoppiga handlingen gav filmen en speciell känsla. Till en början var jag lite förvirrad och förstod inte vem som var vem. Man fick liksom inte veta något utan kastades direkt in i några personers liv. Ja, så kändes det verkligen. Nån (ja, Cassavetes!) har med en kamera följt några personer i några jazziga New York-kvarter. Sen visar det sig att dessa personer var syskon och bor i samma lägenhet! Filmen innehåller en del sekvenser när det är fest. Antingen är det lägenhetsfest eller party på en jazzbar. Av nån anledning brukar jag alltid gilla sånt i filmer. Så även i den här filmen. Lite kaotiska scener med schysst musik, där tiden liksom står stilla.

Sen gillade jag även historien med Hugh som försöker få i gång sin sångkarriär med hjälp av sin agent. Roligt ibland, som när Hugh ska övertalas att inte bara sjunga utan även dra lite skämt innan han sen ska presentera danstjejerna. Rörande ibland, som när vänskapen mellan agenten och Hugh sätts på prov. I eftertexterna stod det att hela filmen var en improvisation. Jag vet inte exakt vad det innebär i det här fallet. Jag antar att Cassavetes har haft en ram i form av ett manus på nån nivå och sen låtit skådisarna improvisera fram scenerna. Hur som helst, så blev resultatet i alla fall bra och betyget blir en fyra.

4/5

%d bloggare gillar detta: