$9.99 (2008)

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet fån The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de, som jag ser det, båda innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

The Gift (2015)

The GiftI The Gift spelar Jason Bateman och Rebecca Hall ett par som flyttar till Los Angeles efter att Bateman fått nytt jobb där. De är till synes lyckliga men under ytan bubblar händelser i det förflutna, och då pratar vi både i närtid och längre tillbaka i tiden. Väl på plats i L.A. träffar de på en gammal klasskompis (Joel Edgerton) till Bateman. Det uppstår en något obekväm stämning när Edgerton bjuder in sig själv till parets hem och dessutom börjar ge dem presenter.

Jaha, vad ska man säga om det här då? Ja, jag kan väl börja med att konstatera att det är en helt ok thriller, varken mer eller mindre. En typisk film att se hemma i soffan en söndagkväll som avslutning på helgen. Fast The Gift har ändå nåt lite mer än en vanlig thriller. Mina sympatier till de olika huvudpersoner skiftar nämligen en hel del under filmens gång. Jag ska inte spoila nåt men mot slutet så kommer det en del twistar som gjorde att filmen kändes lite fräschare än standardthrillern.

En intressant detalj är att Joel Edgerton inte bara gör rollen som den ”udda” kompisen från förr utan han ligger bakom både regi och manus. När en skådis väljer att regissera en film har jag fått för mig att det ofta brukar handla om s.k. passion projects och ”viktiga” filmer, typiskt i stil med Russell Crowes The Water Diviner. Edgerton har satsat på att göra en thriller, rakt upp och ner, vilket känns skönt. Man slipper ju definitivt prettovibbar i alla fall.

När det gäller Edgerton så kan jag faktiskt inte påminna mig att jag har sett honom i nån film alls, även om jag säkert har jag gjort det.

*kollar upp på Filmtipset vilka filmer jag har sett med den gode Joel*

Jaha, jag har sett honom i King Arthur (usel film), The Great Gatsby (halvbra film) och Zero Dark Thirty (grymt bra film). Hmm, ja, jag minns nog en skäggig militär i ZD30 som liknade Edgerton.

I The Gift är Edgerton riktigt bra på att spela en sån där person som du inte vill få på halsen. En person som du går omvägar på stan för att undvika att träffa.

Slutligen var det kul att Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) dök upp som polis. Tyvärr var han med för lite för min smak. Varför ta en så cool skådis om det bara handlade om två minuter? Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallThe Gift har premiär imorgon fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Great Gatsby

The Great GatsbyTitel: The Great Gatsbyfilmspanarna_kvadrat
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

%d bloggare gillar detta: