Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

Hanna


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Atonement


Titel: Atonement (Försoning)
Regi: Joe Wright
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Rörliga bilder och ord postade nyligen en recension av Försoning. Därför kommer här mitt omdöme, som skrevs i februari 2008.

Efter att ha varit för sen till Filmfestivalens knökfulla och logistiskt katastrofala förhandsvisning så var jag och såg Försoning på en vanlig biovisning någon vecka senare. Jag kunde direkt konstatera att filmen är fantastiskt vacker. Det är nästan sjukt hur snygg den är. Många säger att boken av Ian McEwan som filmen bygger på är mycket bra. Så då borde ju filmen bli ett mästerverk eller i alla fall mycket bra? Ja, fast då måste den beröra (mig). Och det gör den inte. När jag ser filmen så känns det som om Cee (Keira Knightley) och Robbie (James McAvoy) är knullkompisar snarare än djupt förälskade.

Jag tycker jag får för lite backstory. Saker händer men jag har liksom inget sammanhang att sätta händelserna i. Krigsmiljön i Frankrike känns liksom som en annan film. Imponerande men känslolös. Den makalösa långtagningen är… just makalös även fast den inte är lika imponerande som den långa tagningen i Children of Men. Sen gillar jag inte Titanic-slutet, kändes som ett antiklimax. Jag hade velat se mer av den yngre systern Briony. Jag tyckte hon var den klart intressantaste karaktären.

När det gäller Kiera Knightley så vet jag inte riktigt. Förutom att hon måste börja äta mer så känns hon lite distanserad (om det är rätt ord) från sin rollfigur. James McAvoy är väl bra men jag har svårt att få någon känsla för hans karaktär, precis som jag har svårt att få en känsla för hela filmen. Jaha, då är tiden kommen för ett betyg. Jag har en svaghet för kostymdramer som utspelas i engelska överklassmiljöer så därför — den långa tagningen på stranden bidrar också — så blir det ett klart godkänt betyg även om det inte räcker till fyran.

3+/5

PS. Min favorit bland kostymdramer i engelsk överklassmiljö är och förblir The Remains of the Day.

%d bloggare gillar detta: