A Most Violent Year (2014)

A Most Violent Year är en film från 2014 som hamnade på min topplista över 2015 års bästa filmer. Hur kommer det sig? Läs här så får du svaret.

Filmens regissör heter J.C. Chandor och han är faktiskt något av en favorit, om man nu kan utnämna nån till favorit som bara har gjort tre filmer. I vilket fall har jag sett alla tre. De två tidigare är ”överleva ute till havs”-thrillern All is Lost och finansdramathrillern Margin Call. Båda två är stabila filmerfilmer.

A Most Violent Year är också en filmfilm. Den bygger helt på ett väl genomarbetat manus, duktiga skådespelare och ett gediget hantverk vad gäller det tekniska, som t ex fotot av den blivande mästaren Bradford Young (Arrival och Selma). Eller, förresten, i mina ögon så är Young redan en mästare.

Jag kan tänka mig att en del kanske finner filmen lite torr och tråkig. Den utspelas i New York i början av 80-talet och handlar om oljebranschen där, och då avses alltså nåt så roligt som distribution av eldningsolja för uppvärmning av hus.

Oscar Isaac spelar Abel, ägaren av företag som levererar oljan med lastbilar direkt till kunderna. Abel vet att det förekommer mycket ekonomiskt (och annat) fiffel i branschen men själv försöker han till varje pris hålla sig på rätt sida av lagen. När hans lastbilar börjar bli kapade och stulna på olja för flera tusen dollar börjar dock problemen för Abel. Hans förare vill kunna bära vapen och dessutom utan att ha licens för dem. Det ena leder till det andra och snart är det kris för Abel. Banklån dras in och en åklagare inleder en undersökning för att hitta oegentligheter inom Abels företag.

Det jag gillade mest filmen var nästan dess miljöer. Man har fått till känslan av att det är 1981 i New York på ett härligt sätt. Många scener utspelas under broar, på övergivna platser, lastkajer, öde parkeringar och vid gamla fabriker. Dessutom är det vinter och snö, och mycket graffiti. Härligt!

Jag får dessutom lite The Wire-vibbar (yay!). Det är i mångt och mycket en film om en stad. Staden spelar en roll. Hur hänger allt ihop? Vem dunkar vems rygg? Vem känner vem? Vem ska man prata med för att bli av med ett problem, och vad får man betala för det? Det är både intressant och spännande.

Abel är lite av en outsider som så starkt tror på att vara, eller försöka vara, helt laglydig. En sak som ställer till det lite för Abel är att hans fru Anna (spelad av ingen annan än Jessica Chastain) är dotter till en Brooklyn-gangster. Anna har skinn på näsan och vill inte lägga några fingrar emellan vad gäller de som kapar deras lastbilar. Fight violence with violence är hennes melodi. Kanske ett lite annorlunda upplägg då ju fruar i den här typen av filmer mest brukar vara oroliga eller inte lägga sig i och vara hemma med barnen.

Frågan filmen ställer sig är om man kan vara laglydig i en bransch som är allt annat än laglydig. Polisen kan inte hjälpa Abel. Men hur ska han då kunna skydda sig mot kapningarna? För att klara sig måste Abel i princip bli kriminell. För att genomföra det han vill måste han bli det han absolut inte vill. Han sitter fast i ett skruvstäd, hur han än gör.

Filmen har en episk känsla, eller jag fick i alla fall känslan av att filmen ville framstå som episk. Det handlar om distribution av eldningsolja i New York men det känns som att det lika gärna skulle kunna handla om möten under kalla kriget för att avstyra ett kärnvapenkrig. Trots till synes inte så höga insatser så kändes insatserna väldigt höga. Det kanske beror på att det egentligen handlar om mänsklig svaghet, snarare än Jordens framtid.

En sak jag noterade var hur det i många scener hörs bakgrundsljud av olika slag: flygplan, helikoptrar, tunnelbanan, lastbilar. Vad skulle det symbolisera? Ett maskineri som man inte kan stoppa? Ljudet av en stad som lever sitt eget liv, som Abel inte kan kontrollera?

Om jag ska nämna två filmer som jag kan dra paralleller till så dök Moneyball och Goodfellas upp i huvudet under titten. Moneyball, för att även A Most Violent Year lyckas göra en spännande och intensiv film av nåt som kanske kan tyckas torrt och tråkigt. Goodfellas, för att jag även här mot slutet kände en svettig desperation när Abel försöker lösa sina problem och jag ställde mig frågan om han skulle klara det.

Det är alltid skönt att se välgjorda filmer som litar på sig själv och sina skådisar. A Most Violent Year är en sån film. Tyvärr verkar den ha blivit lite bortglömd och just därför kändes det rätt att den hamnade på min årsbästalista för 2015 eftersom det var då filmen var aktuell. En lustig detalj är att en stor sajt som t ex Rotten Tomatoes har den som en 2015-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Crimson Peak (2015)

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

The Martian (2015)

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Interstellar (2014)

Under slutskedet av den pågående filmfestivalen så kommer då till slut en liten text om Interstellar. Eller kanske inte så mycket om just Interstellar, förutom litet på slutet. 😉 Där, i slutet alltså, förekommer det även en del spoilers till Interstellar.

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podden The /Filmcast. En av värdarna, Jeff Cannata, dömde ut hela konceptet med trailers. Han ansåg att det var djävulens påfund och att det i princip var ett heltidsjobb att hålla sig borta från trailers och klipp från kommande filmer som man är peppad på att se. Människor som skärskådar trailers för att klura ut vad som ska hända i en kommande film ansåg han vara störda (sagt med glimten i ögat förstås). Han brann för historieberättandet. Att berätta en historia på en blankt papper där magi kan uppstå. Den magin uppstår inte om du sett en stor del av filmen i form av en trailer.

Jag håller med Jeff även om han tog det hela litet för långt.

Precis efter att lyssnat på avsnittet såg jag en tweet från Jessica på The Velvet Café där hon (nästan) slog fast att hon inte skulle läsa några recensioner av Interstellar eftersom nitpickers då skulle ta bort glädjen från filmen för henne.

Här håller jag faktiskt inte med – och anledningen till det hänger litet samman med det mothugg som Jeff fick av sina podkompisar David och Devindra när det gällde hans trailerhat. Även David är en sådan person som håller sig borta från trailers och annan information om filmer som han ser fram emot. Däremot så hade han insett att det finns (många) personer som älskar att analysera trailers in i minsta detalj utan att det på något sätt tar bort glädjen från deras upplevelse när filmen väl ses. Fast jag tror nog ändå att litet av filmupplevelsen går förlorad. Samtidigt jag förstår att det är en avvägning. Glädjen som det ger att detaljstudera en trailer, att ta del av information under tiden fram till premiären, att spekulera hit och dit, kan väga upp det negativa med att inte se filmen med ett helt blankt sinne. Märk väl: inte för mig, men för andra.

Själv har jag insett att det här med att nitpicka en film sönder och samman däremot faktiskt kan vara något riktigt roligt trots att man gillar filmen som helhet. Det är något jag kan roas av utan att det på något sätt tar bort glädjen från min filmupplevelse. Nitpickeriet är något jag gör med hjärnan medan min filmupplevelse mer handlar om min magkänsla. Därför så stör inte nitpickandet ut min filmupplevelse.

Insterstellar

Så. Nu till Interstellar. Jag hade givetvis hållit mig borta från alla trailers. Däremot hade jag faktiskt sett den första korta teasern. Den såg jag för ett år sen. Teasers tycker jag om. Teasers brukar bestå av ett kort klipp ur filmen eller så kan det vara en liten kortfilm både med klipp från filmen och kanske andra klipp som inte ens är med i filmen. Teasern förmedlar en känsla. En känsla av filmen. Den är inte, som är fallet med trailers, en fem minuter lång minifilm med en mitten, början och ett slut där vi får se stora delar av filmen.

Teasern till Interstellar var helt underbar. Jag kom att tänka på teasern till Man of Steel. Den hade samma storslagna känsla. I fallet Man of Steel så levererade kanske inte själva filmen. Hur som helst så blev jag supertaggad av teasern till Interstellar, och efter att ha sett den så lyckades jag hålla mig borta från (nästan) all information om filmen.

Jag hade alltså höga förväntningar. Jag hoppades på att Interstellar skulle bli 2014 års Gravity-upplevelse. Tyvärr blev det inte riktigt det även om det blev en mycket bra filmupplevelse.

Bra saker:

  • Matthew McConaughey! Förstås.
  • Gråtscenen när Cooper (McConaughey) får se filmerna som skickats efter 23 år på vattenplaneten.
  • Scenen när Cooper åker med bilen på väg till NASA för sitt uppdrag och lämnar sina barn. Det är som att McConaughey här har ett lager med blöt gladpack över ansiktet. Plus att det ser ut som han är blind på ena ögat. Jag kände igen scenen från teasern. Magiskt.
  • Den roterande dockningsscenen efter att Matt Damon sabbat allt. Här fick jag Gravity-vibbar.
  • Vattenplaneten var riktigt snygg och otäck.
  • Musiken! Den påminde mig om Philip Glass musik till Koyaanisqatsi.

Sämre saker:

  • Jag drogs inte in i filmen förrän handlingen hade tagit sig ut i rymden.
  • Det teoretiska pratet blev långdraget och bitvis fånigt.
  • Det blev för storslaget med att man ska rädda jorden och jordens befolkning hela tiden.
  • Det blev ostigt ibland, bl a när en avancerad gravitationsekvation tas emot via morse (som jag för övrigt sysslade med när jag gjorde lumpen… morse alltså).
  • Jag tyckte Michael Caine kändes litet trött.
  • Den där dikten. Hur ofta fick vi höra den? För ofta.

Summa summarum så blir det en stabil fyra till Interstellar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mysteriet med den försvunna mobilen – Upplösningen: Efter att ha på något märkligt sätt lyckats bli av med min mobil på Zita i samband med visningen av A Girl at my Door så hoppades jag på att jag nu skulle återfå den. Jag fick på morgonen efter visningen höra att den hade upphittats och fanns att hämta hos Zita. Men när jag skulle hämta den så hittade inte den person som nu satt i kassan min mobil. Han skulle ringa (min jobbmobil) när han hade hittat den.

htcHan ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.

Jag hade tidigare fått information om att skärmglaset hade gått sönder och mycket riktigt fick jag höra att mobilen var smashad. Nåväl, bara den startar tänkte jag.

Innan visningen av Interstellar gick jag förbi Zita och jag kunde till slut hämta ut min mobil. Glaset var krossat men den startade och den var min! My precious! Ridå.

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

The Help

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Take Shelter

Titel: Take Shelter
Regi: Jeff Nichols
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag hade hört mycket gott om Take Shelter. Bl a hade den hyllats av filmpodcasten Filmspotting, och inte minst av Henke som när vi träffas pikar mig för att jag fortfarande inte har lyckats klämma ur mig en recension trots att det var ett bra tag sen jag såg Jeff Nichols ”sophomore”-film. Men nu är recensionen här.

Jag såg Take Shelter i ett sommarvakuum i mellanrummet mellan en spännande Peru-resa och en inte lika spännande men trevlig vecka i Dalarna. Stockholm var sommarlugnt när jag gick till Zita för att se filmen som även Jessica, Movies – Noir och Fiffi har sett och gillat av olika grad. Kombinationen av ett öde Stockholm och filmens kanske inte magiska attraktionskraft på den mer normalt filmintresserade gjorde att jag för första gången fann mig helt ensam i en biosalong. Detta förstärkte på ett kongenialt sätt den stämning som filmen förmedlade.

Take Shelter handlar om en familj bestående av Curtis (Michael Shannon), Samantha (Jessica Chastain) och dottern Hannah (Tova Stewart). Allt är bra. Eller borde vara bra. Men Michael har föraningar om en kommande katastrof. Han börjar se syner. Han blir paranoid. Han bestämmer sig för att bygga en skyddsrum på tomten. I takt med Michaels tilltagande paranoia börjar det skära sig i familjen, på jobbet, med vänner.

Oj, oj, vilken bra film är min spontana reaktion. Vad jag gillar med filmen är hur den på ett ”rakt upp och ner”-sätt gestaltar hur det förmodligen är att förlora sig själv, att glida in i ett psykotiskt tillstånd. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela Curtis fru. Det är en jobbig film, en film som inte tar nån lätt väg ut. Den skaver och trycker sig framåt. Då och då får vi utbrottsscener när skådisarna släpper lös sina känslor istället för att hålla dem inom sig.

Just p.g.a. att den psykiska sjukdomen skildras så bra gör att jag tycker det är synd att filmen väljer att vara tvetydig i slutet.

Meeeen, så kom Henke med en annan analys när vi sågs på en Filmspanarträff som gjorde att jag fick tänka ett varv till, och kanske, eller kanske inte, kom jag fram till att slutet inte var helt fel i alla fall. Nej, fasiken, slutet är ju öppet för tolkning och just det tycker jag nånstans är lite synd ändå. Hur som helst, nu är det sluttolkat för min del i alla fall.

4/5

Lawless

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

The Tree of Life

Titel: The Tree of Life
Regi: Terrence Malick
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Vem skulle jag lita på? Juryn i Cannes som gav Terrence Malicks senaste skapelse Guldpalmen eller Fiffi på Fiffis filmtajm som sågade den rätt rejält (även om den faktiskt inte fick sämsta betyg)? Som tur var så ville jag se filmen i vilket fall som helst eftersom det inte är speciellt ofta som Malick kläcker ur sig en film. The Tree of Life är hans femte film på nästan 40 år. Så jag tvekade egentligen aldrig när jag slog mig ner i biofåtöljen för att tillsammans med två (!) andra se filmen.

Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.


Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.


Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.


Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.

2+/5

PS. Förresten, mot slutet av filmen insåg jag att jag hade missförstått vilken av de tre bröderna som Sean Penn spelat. Jag var liksom nöjd med att klura ut att det var en av bröderna, vilket i och för sig inte var såååå svårt. Men under hela filmen trodde jag att Penn var en annan av bröderna. I början av filmen får mamman reda på att en av bröderna har dött och jag fattade inte vilken det var som faktiskt dog.

%d bloggare gillar detta: