Spectre (2015)

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Små ulykker

Små ulykkerTitel: Små ulykker
Regi: Annette K Olesen
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en dansk film med den något töntiga svenska titeln Små danska olyckor. Ungefär som när man lägger till markören ”fransk” i filmer från Frankrike, som t ex Franska nerver eller En fransk familjs sexkrönika, för att locka kulturtanten inom oss. Jag skrev recensionen på den tiden jag tyckte dansk film var det bästa som fanns.

Det är lustigt hur dansk film, i mina ögon, är så pass mycket bättre än svensk film just nu. Det här är en ganska enkel film gjord av danska regissören Annette K. Olesen. Med enkel menar jag att det inte handlar om en film med en jättebudget, med ett skruvat Charlie Kaufman-manus eller nåt sånt. Det är en film om vanliga människor och det blir faktiskt mer spännande och levande än man kan tro (eller just därför).

När mamman i en familj dör så samlas de tre barnen och pappans bror för begravningen och allt annat som medföljer. De tre barnen är inte helbundis utan lever tre ganska olika liv där alla har sin beskärda del av problem. Men är man släkt så är man. Mest rörande är nog delen om yngsta dottern Marianne vars liv mest består av orientering (dvs springa i skogen med karta och kompass) samt middagar med pappan. Nu har hon dock satt in en kontaktannons och dessutom börjat ett nytt jobb.

Sonen Tom lever ett hektiskt liv som egenföretagare som inte har tid med varken sina barn eller sin fru. Äldsta dottern, Eva, är en glidare som inte vill bli vuxen. Hon skriver haikudikter eller målar, fast utan talang. Filmen blandar drama och humor på ett skönt sätt. Jag vet inte om det beror på det danska kynnet att det är så, men resultatet blir ofta bra på film. Det är drama, men med stänk av svart lite absurd humor. Sen är Jesper ”Bänken” Christensen med också. Han spelar pappans bror som blivit sjukpensionär och spenderar dagarna rökandes och liggandes i tv-soffan.

Mmm, trots att det är filmat med enkla medel och ingen larger than life-historia så dras man in i filmen och framför allt är det dess karaktärer som är intressanta och roliga. Den lever på sina duktiga skådisar och samspelet mellan dessa. Sen kan man säga att det även är en helt ok må-bra-film med sitt sköna men ändå lite abrupta slut. Ja, gillar alltså filmen och den får nästan en svag fyra, men vissa delar var inte lika bra som andra. Jag tyckte inte storasystern var så intressant t ex, även om Jannie Faurschou gestaltade den enerverande och obekväma Eva på ett riktigt bra sätt. Delen med Christensen var kanske också lite svagare.

3+/5

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Casino Royale

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

%d bloggare gillar detta: