Catch Me If You Can (2002)

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dallas Buyers Club (2013)

DallasEfter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.

%d bloggare gillar detta: