Into the Wild: Into the Wild (2007)

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusik är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Inherent Vice (2014)

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

The Hunger Games: Catching Fire

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

%d bloggare gillar detta: