The Man from U.N.C.L.E. (2015)

filmspanarna_kvadratCavilllIbland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.

Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.

The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.

Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.

Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.

Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.

Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.

Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.

Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.

Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.

    

Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

Lincoln

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Sherlock Holmes: A Game of Shadows


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

%d bloggare gillar detta: