Hitchcock: North by Northwest

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

Hitchcock: The Man Who Knew Too Much

The Man Who Knew Too MuchAlfred i profilTitel: The Man Who Knew Too Much
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

Det här är det sista bonusinlägget i Hitchcock-temat. The Man Who Knew Too Much har jag sett tidigare och här kommer mina gamla tankar om den.

I Mannen som visste för mycket är det återigen James Stewart i huvudrollen, denna gång som en läkare som i samband med en konferens i Paris passar på att, tillsammans med sin fru (Doris Day) och unge sonen Hank, besöka Marocko i norra Afrika. De blir under semestern bekanta med den något mystiske fransmannen Louis Bernard. Sedan går allt fel för vår familj, när Louis Bernard mitt framför deras ögon blir mördad och sen Hank kidnappad. Innan Bernard dör hinner han dock viska något till Stewart om ett mord som ska äga rum i London. Frågan är nu vem som Steward och Day kan lita på och hur de ska göra för att få tillbaka sin son?

Kanske hade jag vant mig vid den lite matinéaktiga stämningen som verkar råda i Hitchcocks filmer vid den här tiden (mitten av 50-talet) men faktum är att jag gillade Mannen som visste för mycket snäppet bättre än Fönstret åt gården. Varför? Ja, förutom att jag anpassat mig till det klämkäcka så var den helt enkelt mer spännande. Det är en sån där typisk historia där en helt oskyldig och reko man dras in i en brottshärva och utnyttjas. En sån där film som Harrison Ford spelade i under 80- och 90-talet (innan han blev för gammal?).

Och här passar James Stewart perfekt i rollen. Han är så där lite fumlig och strulig men ändå envis och bestämd på ett skönt sätt. Tycker han funkar bättre här än i rullstol även om alla andra förmodligen tycker tvärtom. Sen lyckas Hitchcock på ett bättre sätt skapa den där klassiska spänningen där karaktärerna hamnar i en ohygglig rävsax och vet nåt som alla andra inte vet, men ändå inte kan göra nåt förutom att… ja, vadå? Skrika kanske, haha. Just slutuppgörelsen på Royal Albert Hall är skickligt gjord och påminner kanske om slutscenerna i The Godfather: Part III (eller har jag bara fått för mig det?).

Doris Day som fru Stewart är inte helt perfekt i sin roll men ändå ok. Av nån anledning så har man valt att lägga in töntiga ”musikalnummer” som inte är helt lyckade. Day är väl något av en musikalartist så det var väl därför men jag tyckte inte det passade in helt även om det vid ett tillfälle var en befogad del av handlingen. Men, som sagt, jag tyckte hon klarade av sin seriösa roll. Nåt jag gillade med filmen var att den utspelade sig i både Marocko och London, det gav en skön ”kosmopolitisk” känsla. Förutom Royal Albert Hall-scenerna finns det även några andra ”Hitchcock-ögonblick” och slutbetyget blir en stark trea till Mannen som visste för mycket.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
såg Mannen som visste för mycket som en del av sitt Hitchcock-tema och han tyckte så här. Och vet ni vad? Steffo på Flmr såg också den under sitt Hitch-tema och hans dom hittas här.

Hitchcock: Rear Window

Alfred i profilRear WindowTitel: Rear Window
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1954
IMDb
| Filmtipset

Vi förlänger Hitchcock-temat lite. Rear Window har jag sett tidigare så här kommer mina gamla tankar om den.

SVT visar lite 50-tals-Hitchcock och jag tittar. Först ut var Fönstret åt gården där allas vår James Stewart spelar en våghalsig fotograf som varit så våghalsig att han brutit benet och nu sitter med benet i gips hemma i lägenheten. Dagarna (och nätterna) spenderar han mestadels med att ganska oskyldigt studera sina grannar eftersom han har fönster åt gården. Det hela blir mer allvarligt när han tror att ett mord har begåtts. Grace Kelly spelar hans flickvän som till en början är skeptiskt till Stewarts misstankar, men som sen själv dras in i deras egna privata detektivutredning.

Hmmm, jaha, det här var ju en mysig matinéfilm. Men ett mästerverk? Nä, det har jag svårt att tycka. Det är möjligt att det är ett mästerverk för vissa, men inte för mig. Problem nummer ett är att den inte är riktigt spännande förrän mot slutet, då vi bjuds på lite klassisk spänning som jag känner igen från andra filmer av Alfred. Problem nummer två är att den känns alldeles för helylleamerikanskt klämkäck för att jag ska beröras av nån av karaktärerna. Skådisarna gör ok insatser, där har jag inget att klaga på, men stämningen som jag får känns mer som The Wizard of Oz än thriller.

Grace Kelly och James Stewart har ett bra samspel och Stewarts assistent är lite rolig med sina rättframma repliker men jag tycker ändå aldrig det hettar till på riktigt. Jag har helt enkelt svårt att ta det hela på allvar. Det är nåt med den där 50-talsaktiga känslan som gör att det blir väldigt mysigt hela tiden men samtidigt aldrig riktigt bra eller spännande. Nåja, mot slutet visar Hitchcock lite klass när Stewart skickat ut Kelly på uppdrag och själv maktlöst betraktar vad som händer med sitt teleobjektiv i sin rullstol. Filmen hade kunnat få en fyra om den hade lyckats skapa den här stämningen lite mer. En sak som jag gillade var vad som hände med Fru Ensamma Hjärtan på slutet, även om det var förenklat.

Alfred Alfred Alfred

Hitchcock: Vertigo

VertigoAlfred i profilTitel: Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Vertigo har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

James Stewart (vem annars?) spelar här en polis med höjdskräck. Efter att en kollega dödsstörtat från ett tak så väljer han att sluta hos polisen. Nu blir han kontaktad av en gammal studiepolare som vill att han ska bevaka hans fru, Madeleine (Kim Novak), som kompisen tror har blivit galen eller besatt av en död släkting, eller både och. Stewart tar sig an fallet och börjar bevaka frun. Han dras själv mer och mer in i mysteriet kring Madeleine och han blir besatt av att lösa gåtan om vad som händer med Madeleine.

Mmm, det här var en lite annorlunda film jämfört med Rear Window och The Man Who Knew Too Much (min kommentar: det kommer bonusrecensioner av dessa filmern om ett tag). Den är lite mörkare och något av ett psykologiskt drama. Stewart är riktigt bra som polisen som får svindel om han står på en för hög pall. Jag gillade verkligen hur Stewarts ansiktsuttryck ändrades och förvreds till en grimas när han drabbades av den där svindeln och är på väg att svimma. Han lyckas på nåt sätt fånga känslan där. Hehe, kul.

Själva historien är intressant och lyckas därför hålla mitt intresse uppe, trots att det egentligen inte händer så mycket. Jag hade sett filmen tidigare men jag kom inte ihåg så mycket, och jag var hela tiden intresserad av vad som skulle hända. Det var dessutom ganska svårt att gissa vad som skulle hända eller vad som egentligen låg bakom Madeleines beteende.

Spoiler
En bit in i filmen kommer en vändning (en sån där twist som man ser så ofta nu för tiden) som gjorde att filmen lyfte en del. Vad jag tänker på är när man fick reda på vad som verkligen hände när Madeleine ”dog” första gången. Jag tyckte i det läget – efter Madeleines första ”död” och när Stewart uppvaktade Judy – att filmen hade blivit lite seg och tråkig men nu lyfte den alltså åter.
Spoiler slut

Det som jag nämner inom spoilertaggar är ju verkligen ett sånt grepp som dagens filmskapare har tagit efter och Hitchcock var nog en av föregångarna.

Filmens klämkäcka inslag stod Barbara Bel Geddes för och det var harmlöst men ändå töntigt och ganska onödigt, enligt mig. En annan sak jag inte gillade var att filmen tappade en hel del mot slutet, trots det jag nämnde inom spoilertaggar. T ex så tyckte jag Kim Novaks beteende i slutet känns helt ologiskt och omotiverat. Vad håller människan på med? Nåväl, jag tycker filmen har en ganska skön lite mörkare stämning och Stewart visar prov på varierat skådespel. Jag gillade även de surrealistiska inslagen med drömsekvenser och annat. Det blir en stark trea.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Världens bästa film? Världens bästa film?! Really?! Vertigo ligger numera på plats nummer ett på Sight & Sounds lista över världens 50 bästa filmer efter att ha kickat den förra ettan Citizen Kane från tronen. Listan tas fram vart tionde år genom att kritiker världen över (den här gången drygt 800 st) får rösta på sin favorit. Som ni kanske förstår har jag svårt att förstå att detta skulle vara världens bästa film. Men, strunt i det nu. Vi, eller jag dårå, fokuserar på det som är bra med filmen istället (i alla fall till en början, haha).

Förtexterna av Saul Bass är som en liten kortfilm i sig och kändes modern. Bernard Herrmann står för musiken. Lite lustigt (kanske) är att jag lärde mig Herrmanns namn under mitt tema med Ray Harryhausen-filmer. Så för mig är Herrmann Ray Harryhausens hovkompositör, haha.

Återigen slås jag hur bra Hitchcock är på att få till spänning med bilder och klippning. Det finns en scen i inledningen som är underbar där Stewart kliver upp på en pall för bevisa att han kan bota sig själv från sig höjdskräck. En inzoomning på Stewarts fötter ger plötsligt en märkvärdig spänning. Under en lång sekvens i början följer Stewart efter Madeleine (Novak). Novak tar bilen, Stewart följer efter i sin bil, hon stannar vid ett museum, han stannar och följer efter in på museet, och så håller det på under en förvånansvärt lång tid. Här känner jag att jag är i händerna på en mästare. Det är bra och mysigt. Så mysigt att jag somnar. Haha, ja, faktiskt.

Vertigo byter riktning efter ungefär halva filmen. En viss händelse äger rum som ändrar förutsättningarna. Spoiler Jag syftar på när man fick se den blonda Kim Novak störta från klocktornet första gången och därmed försvann ur Stewarts liv (ja, nu var det ju inte Novaks rollfigur utan Stewarts studiekompis fru) Spoiler slut. Tyvärr blev filmen efter detta sämre och sämre. Men innan dess har vi fått en trevlig (och tecknad!) drömsekvens. Dessutom använder Hitchcock återigen greppet med dubbletter ett antal gånger. Bara Kim Novaks roll i sig är ju en dubblett men det förekommer även några scener som, så att säga, går igen.

Vertigo är även den första färgfilmen jag ser i temat och just färgen utnyttjas fint här. Färgen inne på restaurangen Ernie’s där huvudpersonerna är några gånger är djupröd. James Stewarts ögon är isblå. Kim Novak ser vid ett tillfälle ut som ett spöke då hon temporärt är ljussatt av gröna neonljus utanför en lägenhet.

Men tyvärr alltså, jag tycker filmen blir sämre, lite mindre intressant under sista delen. Barbara Bel Geddes kommer in och ut ur handlingen utan att bidra med nåt speciellt. Filmen övergår till att bli en melodram och det absoluta slutet känns ologiskt. För att upprepa mig själv: Vad håller människan på med?

Betyg när jag såg den 2006:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Undrar ni vilken film som Filmitchcock har sett idag? Svaret hittar ni här.

%d bloggare gillar detta: