Bloody Sunday (2002)

Mannen som gjort användningen av den skakiga handkameran till en egen konstart, Paul Greengrass, kom ju nyligen ut med 22 July, en film om attentatet på Utøya. Herr Greenrass verkar mer eller mindre besatt av att skildra den här typen av nationella trauman. 2002 kom Bloody Sunday och min gamla text skrevs i november 2007.

Oj, vilken annorlunda film jämfört med Lynchs senaste Inland Empire, som var den film jag såg innan Paul Greengrass skildring av det som kom att kallas Den Blodiga Söndagen/Bloody Sunday i Derry (Nordirland). I Bloody Sunday är skräcken så mycket mer konkret än i den psykedeliska Inland Empire. Greengrass använder givetvis handhållen kamera för att få den där dokumentära realistiska känslan. Hela det olyckliga förloppet känns nästan skildrat i realtid och det känns som om man själv är där. James Nesbitt är suverän som politikern som försöker anordna den fredliga marschen. Han far runt som en skållad råtta och hans entusiasm inför marschen känns på riktigt. Liksom hans desperation under marschen och sorg efteråt.

Precis som i Greengrass nerviga skildring i United 93 så är känslan av en kommande och oundviklig katastrof påtaglig. Nånstans känns filmen lite vinklad kanske. Engelsmännen framstår nästan enbart som onda despoter även om Greengrass lyfter fram några undantag. Nu ska dock sägas att jag inte har full koll på vad som verkligen hände och hela historiken bakom. Frågan är om nån har det? Faktum är i alla fall att det inte gjorde situationen bättre, vilket var engelsmännens tanke, utan IRA kunde glädja sig åt nya och arga rekryter villiga att ta till våld mot engelsmännen.

Nåt jag inte visste var att det finns en annan Blodig Söndag, nämligen från den ryska historien. År 1905 massakrerades flera hundra fredliga demonstranter av tsarens soldater i Sankt Petersburg. Lite mer research visade att det tydligen finns ett antal fler blodiga söndagar genom historien…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Hobbit: The Desolation of Smaug

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Hobbit: An Unexpected Journey

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

Match Point

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

%d bloggare gillar detta: