X-Men: The Last Stand (2006)

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X2 (2003)

X2Dags för preblogg-omdömet om den andra filmen om den ironiska generationen. En sak som jag håller med mig själv om är att gnabbet mellan tråk-Cyclops och den mer (d)järva Wolverine är roligt. Den kortkortkorta texten om X2 skrevs i maj 2003. Jag vet inte om det är nåt att se fram emot men jag kan i alla fall lova att nästa inlägg som handlar om den tredje filmen, X-Men: The Last Stand, blir betydligt längre.

X2 är en bra uppföljare i samma stil som ettan. Jag kan tycka att det nästan är lite väl många karaktärer i filmen. När Wolverine, som betyder järv (nähä?! din j-vla viktigpetter), var med var det oftast bäst. I vissa andra scener fick jag istället en känsla av transportsträcka. Exempelvis är ju Cyclops otroligt platt, vilket förmodligen är meningen. Det blir ju om inte annat kul som kontrast mot Wolverine. Jag tyckte filmen var för lång och slutet blev utdraget och segt. Ändå klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X-Men (2000)

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

The Butler (2013)

The ButlerThe Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.

Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.

Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.

The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.

Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.

Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.

Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.

Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).

En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.

Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.

Enchanted (2007)

EnchantedApropå Joel, som jag nämnde i min lilla text om The Last Boy Scout, så råkar jag veta att Enchanted är en personlig favorit hos herr Burman. Nu kanske en bitterljuv sådan? Hur som helst, Amy Adams är ljuvlig som, först animerad, sedan livs levande, sagoprinsessa som hamnar i cyniska New York där hon möter en (cynisk!) skiljsmässoadvokat spelad av ingen mindre än Hugh Jackman… nej, förresten det är ju look-aliken Patrick Dempsey. Toffelskådisen James Marsden är perfekt som töntig prins. Jag gillar filmen men hade kanske gillat den än mer om jag varit mer insatt i Disneys filmer om prinsessor än jag är. Att det är en musikal kanske sänker betyget liiiite.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Superman Returns

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

The Notebook

Titel: The Notebook (Dagboken)
Regi: Nick Cassavetes
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter att jag såg The Ides of March (som det kommer en recension av snart) så insåg jag att jag inte har sett så många filmer med nästan sönderkramade Ryan Gosling. Förutom Drive så kunde jag bara komma på gamla The Notebook så därför kommer det en recension från 2009 av just den filmen . Bara så ni vet så vägrar jag skriva ut hela den svenska titeln (förutom som tag). Det räcker gott med Dagboken som är en ok översättning, även om det faktiskt inte handlar om en dagbok utan en anteckningsbok.

Jag hade hört en del om den här snyftaren så jag tänkte att jag kunde se den när jag fick chansen. Filmen som till största delen utspelas på 1940-talet i South Carolina är en kärlekshistoria mellan Noah (quirkymysiga Ryan Gosling) och Allie (smilgropiga Rachel McAdams). Det finns även en parallell handling i nutid där det som händer på 40-talet läses upp av en man (James Garner) för en kvinna (regissörens mamma Gena Rowlands) på ett vårdhem. Det som ställer till det för de unga tu är att Noah är en fattig landsortspojk medan Allie kommer från en rik familj som verkligen inte uppskattar Allies val av pojkvän.

Ok, först ut, så det inte blir några missförstånd: det är en bra film. Det mesta är välgjort. Fotot är stilfullt med skönt tempo. Handlingen är så där mysig som bara en amerikansk film som utpspelas i en småstad någon gång under mitten av 1900-talet kan vara. Skådisarna är vackra och välcastade. Men just det som jag beskriver är också, enligt mig, filmens brist. Allt är lite fööör snyggt. Det är lite för mycket svanar och roddare i motljus till alltför sentimentalt klingande pianomusik.

Sen tycker jag faktiskt att det hade räckt med kärlekshistorien på 40-talet. Nutidshistorien funkar inte riktigt för mig. Den berör helt enkelt inte, kanske beroende på att den får för lite tid. Och om den är tänkt att vara nån sorts twist så är den uppenbar direkt. Men, men, en bra film är det. Det blir nästan en fyra. En scen som jag gillade var när Allies mamma (väldigt bra spelad av Joan Allen) blev känslosam när hon mot slutet pekade ut den där mannen. En sak till: James Marsden har jag aldrig gillat i de filmer jag sett med honom. Men så verkar det ju också som att han alltid får göra ”bror duktig”-rollen.

3+/5

PS. Givetvis kysser dem varandra i regnet också, t.o.m på dvd-omslaget, haha. Som sagt, inte dåligt alls men lite för bra.

%d bloggare gillar detta: