Into the Wild: The Snow Walker (2003)

I The Snow Walker gör Barry Pepper rollen som Charlie, en f.d. andra världskrigspilot som nu flyger i norra Kanada. Han kraschar med sitt plan tillsammans med en inuittjej som han efter att ha fått dyrbart elfenben lovat att ta till sjukhus eftersom hon är sjuk. Till saken hör att Charlie är en odräglig idiot som dumpar gifttunnor hos inuiterna. Charlie visar ingen sympati med nån; han är en slarver och i början inte en sån där slarver med hjärtat på det rätta stället. Charlies beteende förklaras till viss av att han i andra världskriget förändrades. När man gör avskyvärda saker så börjar man hata sig själv. Strandsatt på det arktiska tundran blir Charlie tvungen att hitta sig själv (sic!) för att överleva.

Annabella Piugattuk är underbar i rollen som inuittjejen Kanaalaq som Pepper så att säga får på halsen. Fast egentligen är det tvärtom. Trots sin vacklande hälsa är det Kanaalaq som hela tiden hjälper Charlie. Kanaalaq är inuit som levt på det som naturen ger, en äkta vildmarkstjej på riktigt alltså.

Filmen är ojämn vilket är synd. Den har en förmåga, ibland, att trycka på rätt knappar då jag blir berörd trots att det bres på med musik och handling som är nästan för mycket. Naturbilderna är otroliga och man har verkligen material för en riktigt bra film. Men det är nåt med tempot som man inte riktigt får till. Ibland blev det nästan för mycket med inuittjejen som lär upp den slarvige stadskillen. Charlie är inte alls förberedd på att han faktiskt kan krascha ute i vildmarken. Om man har varit med i andra världskriget så tycker man att man kanske ska vara lite erfaren och inte börja slå på det kraschade planet i frustration.

Kanaalaq är nästan för bra för att vara sann. Hon är för snäll och Charlie är för dum.

Åh, och sen slutet. Jag kan bara inte tycka att det skulle ha slutat som det gjorde. Jag brukar uppskatta slut som inte slutar lyckligt. Slut där man inte gör allt för att tillfredsställa publiken. Men ibland vill även jag faktiskt att det ska bli ett riktigt jubel- och applådslut. Jag tyckte att Kanaalaq var värd det. Men ok, slutscenen är faktiskt maffig och talande. Charlie har börjat uppskatta sig själv och kan släppa det materiella och börja leva. Kanske stannar han bland inuiterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Vanligaste händelsen i den här typen av filmer?
Miljö: Den arktiska tundran, först under sommar/höst och sedan under vintern med snö.
Djurattacker: Myggor, massor av myggor!
MacGyver: Mängder av inuit-lösningar: tillverka kläder och skor från djur, göra upp eld genom att slå sten mot varandra, använda mossa för att läka sår, fångst av fisk och lämmel, göra människodockor av stenar för att förvirra renar så att man kan döda dem.

The Artist

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Surrogates

Titel: Surrogates
Regi: Jonathan Mostow
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Bruce Willis jagar en mystisk mördare i en värld där flertalet lever sina liv uppkopplade till fotomodellskopior av sig själva. Hehe, detta var faktiskt oväntat odåligt. Det är en i grunden ganska enkel historia. Det är inte så himla många twister och komplicerade svängningar som det brukar kunna vara. Men bitvis är det en obehaglig och lite sorglig stämning med alla surrogat som går omkring medan värdarna sitter hemma i sina morgonrockar. Man kan även dra paralleller till att man rent mentalt har en mask på sig, t ex på jobbet eller när man åker tunnelbana (man är ett surrogat för sig själv så att säga). Som sagt, det är en lite märklig stämning eftersom alla är photoshopade fotomodeller som beter sig aningen stelt. Det var ett kul slut också, även om det var förutsägbart. Trots ett ganska intressant tema är det Disney som producerar så då blir det lite väl smörigt och slickt producerat. En token programmeringsnörd dyker givetvis också upp (gäsp).

3-/5

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

%d bloggare gillar detta: