Catch Me If You Can (2002)

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic

Filmspanarna träffas en gång i månaden, kollar på en film och tar sen en öl och snackar film, snackar mycket film. Nu har vi även förutom de fysiska träffarna börjat med ett gemensamt bloggtema så att fler kan vara med. Förra gången skrev (eller pratade) 13 filmsidor om sina guilty pleasures. Vad skulle vi ha för tema den här gången var frågan på den förra träffen? Ganska snabbt kläckte Sofia ur sig: ”KNARK!”. Ja, varför inte, tänkte vi andra och det bestämdes att knark skulle bli nästa tema.

När jag började fundera på vad jag skulle skriva om kom jag fram till att det finns tre teman inom knarkfilmen. Det är möjligt att man kan dela upp det ännu mera men jag tycker mig i alla fall se dessa tre som huvudteman:

1. Filmer om missbruket, beroendet och följderna
Här hittar man filmer som t ex Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv eller Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Det brukar vara jobbiga, tunga filmer, nästan alltid dramafilmer och ganska ofta utan hopp även om det förstås finns olika grader i helvetet.

2. Filmer om tillverkning, smuggling och försäljning
Här handlar det inte om knarkandet i sig utan man hittar filmer, oftast thrillers, om knarkkungar/smugglare (Blow), om människor som utnyttjas för smuggling (Maria Full of Grace). Här räknar jag även in filmer som fokuserar på polisens arbete med att sätta dit de som är ansvariga för knarkförsäljningen (Miami Vice, Narc).

3. Stonerfilmen
Och här har vi en genre som jag i princip är novis på. Det handlar alltså om filmer som med humor hyllar bruket av marijuana. Jag vet att Cheech & Chong är legender inom stilen men jag har inte sett några av deras verk. I fredags såg jag i alla fall en stonerkomedi, nämligen Half Baked med Dave Chappelle. Läs mer om den längre ner i inlägget.

****

För tio år sen spelade jag inomhusfotboll med några kollegor på jobbet. När jag försökte nå en boll så fläkte jag mig och gjorde en Tomas Brolin, dvs som Tomas Brolin gjorde hösten 1994 mot Ungern, dvs ramlade och fick foten under mig. Jag hörde ett kraftigt KRACK! och förstod att nåt var väldigt fel. Jag sa till grabbarna ”hallå, jag har brutit benet” medan jag kröp mot avbytarbänken. ”Nä”, sa de, ”det ser ju helt ok ut”. ”Nä”, sa jag, ”jag har brutit benet”. Det ringdes efter ambulans och efter röntgen syntes det mycket tydligt att mitt vadben var av. Det behövde opereras. Det jag tänkte komma till är att jag nu lärde mig att droger är nåt förrädiskt och lockande. På natten efter operationen hade jag fått ett dropp in i armen. I slangens andra änden satt en påse med morfin. Det gjorde fantastiskt ont i benet och när jag kände att det gjorde för ont och för att kunna sova kunde jag trycka på en knapp. Då kom en sköterska och gav mig en dos morfin.

När den där dosen kom så blev jag hög helt enkelt. Att jag låg på sjukhus med brutet ben gjorde inte så mycket, det var bara hur skönt som helst. Då insåg jag att det här är nåt man kan bli beroende av. Jag tror jag tryckte tre gånger på sköterskeknappen under den natten.

Nä, så en sak är jag ganska säker på och det är att man aldrig kommer att kunna vinna ”kriget mot knarket” eller The War on Drugs som det kallas i Traffic, som av en händelse är det andra filmen jag såg i det här temat.

Jag valde alltså att köra en double feature. Först ut är stonerfilmen Half Baked. Anledningen till att jag valde den är att Dave Chappelle är med och jag såg nyligen ett mycket bra avsnitt av Inisde the Actor’s Studio där Chappelle var med. Jag gillar även hans komediserie Chappelle’s Show. Den andra filmen blir alltså den mer seriösa (nähä!) Steven Soderbergh-klassikern Traffic.

****

Titel: Half Baked
Regi: Tamra Davis
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Som jag skrev här ovan så gillar jag Dave Chappelle. Han kan vara fullkomligt briljant. Tyvärr betyder inte det att allt han är med i per definition är bra. Neeeej, långt därifrån. Half Baked är historien om fyra kompisar, tre vita (eller kanske två vita (Jim Breuer, Harland Williams) och en latino (Guillermo Díaz) om man ska vara noga) och så Chappelle själv. De fyra gillar att röka på. Faktum är att det är nog det enda som de sysslar med. Well, i alla fall fram till att Chappelles karaktär blir kär i en tjej (Rachel True) och han måste clean up his act.

Samtidigt åker en av killarna in i finkan efter att ha dödat en häst med diabetes genom att ge den godis. För att rädda sin kompis behövs pengar (till borgen antar jag men det förblev höljt i dunkel… ja, eller rökdimma). Chappelle jobbar som städare på ett sjukhus och får av en slump tillgång till sjukhusets lager av marijuana. Här ska säljas ganja i stora mängder.

Nej, nej, tyvärr. Jag hade en förhoppning att det skulle vara så dåligt att det blev roligt. Eller kanske t.o.m. att det skulle vara roligt utan att ens vara dåligt. För mig blev det tyvärr ett buskismagplask ner till Stefan & Krister-nivå. Det är möjligt att det är min prettogen som förhindrar mig att uppskatta detta. Fast jag gillar ju Chappelle’s Show och hans stå-upp-grejor. Jag stör mig kanske mest på Jim Breuer som går runt med ett pårökt leende och halvöppna ögon hela filmen. Jag antar att det är en konst i sig.

Det finns vissa korta sekvenser som är bra och som påminner om hur Chappelle’s Show blev några år senare och det är kanske så den här sortens humor ska intas. I mindre doser och inte i långfilmsformat.


eller uttryckt i siffror 2-/5

****

Titel: Traffic
Regi: Steven Soderbergh
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Jag såg Traffic på bio när den kom vid förra sekelskiftet och gillade verkligen den då. Jag tyckte det var en intressant historia som var snyggt och häftigt berättad. Jag gillade att man tog ett helhetsgrepp och försökte skildra alla delar i knarkproblematiken. Faktum är ju att Traffic nästan skulle kunna sägas vara en film som tillhör alla tre av mina kategorier, i alla fall om man har lite god vilja när det gäller stonerfilmen (de är ju i alla fall höga och kollar på Dynastin i början).

Nu när jag såg om filmen så blev jag av nån anledning inte lika imponerad. Fast jag kan ju säga direkt att idén med det gultonade fotot i Mexiko och det blåblekta när vi följer Michael Douglas karaktär är bra. Men hur som helst, vad var det som inte funkade riktigt lika bra den här gången? Hmm, jag vet inte riktigt, men jag inte riktigt ihop hela historien mot slutet. Jag förstod inte riktigt vilka som förrådde vilka och på vilken sida som alla stod just när det gällde Mexiko-historien med Benicio Del Toro

Jag tyckte det fanns en del övertydliga eller märkliga detaljer. Frun (Catherine Zeta-Jones) till knarkkungen Ayala t ex. Kändes det inte lite märkligt att hon inte hade en aaaaning om mannens affärer? Och sen när hon fick reda på det så var hon plötsligt knarkdrottning på fem röda.

Hur agerar de tre kompisarna när den fjärde tar en överdos? Ringer efter ambulans? Nej, skulle inte tro det. Man tar bilen och dumpar killen utanför akuten. Please, jag kan inte tro att det funkar så men jag kanske är naiv.

När det gäller skådisarna så har jag inget att klaga på. Alla gör ett kanonjobb helt enkelt. Douglas, Del Toro, Cheadle, Guzmán, det är toppnamn överallt. Förresten, vad hände med Erika Christensen efter det här. Man fick ju för sig att hon var en kommande toppskådis, men jag vet inte, vad har vi sett henne i?

Nåt som filmen som sagt ska ha cred för är helhetsgreppet men jag tycker t ex en tv-serie som The Wire är så mycket bättre på att skildra alla sidor, polisen, knarklangarna och knarkarna. I Traffic funkade inte riktigt beroendebiten riktigt och det blev lite krystat när Douglas åkte runt och letade efter sin dotter i ghettot. Men jag gillade Douglas slutkläm i sitt tal i slutet när det gällde Kriget Mot Knarket. Man kan inte kriga mot sin egen familj.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om knark:

ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Flmr
Flickorna
Filmparadiset
Filmitch

%d bloggare gillar detta: