Southpaw (2015)

Idag handlar det om ytterligare en boxningsfilm efter Creed, som jag skrev om för ett tag sen. Jag fick upp ögonen för den här filmen när jag såg en bild på en uppumpad, biffig och galen Jake Gyllenhaal som boxare i en kommande film som hade titeln Southpaw där Jake skulle spela en uppumpad, biffig och galen boxare. Konstig Lost Highway-mening.

Just hur Gyllenhaal såg ut rent fysiskt stack ut eftersom vi precis hade sett honom som ett mästerligt benrangel i den creepy Nightcrawler (Oscarsjuryn, hallå, vakna!).

Filmens regissör heter Antoine Fuqua och han är nog mest känd för Denzel-rullen Training Day. Sen har han även gjort nåt så udda som King Arthur (en riktig skräprulle). Jag har fått för mig att Anton har en gritty stil. Det ska vara rått och skitigt. Inledningen på Southpaw ger mig rätt, och den är inte bra. Till toner av fullkomligt vidrig brölmetalrap kommer Jakes boxare Billy ”The Great” Hope in på arenan. Jake spelar galen, eller nån som ska spela galen. ”Från ett barnhem i Hell’s Kitchen: Iiiiiiiit’s Biiiilly The Great Hoooope!”. Njaa. Mest jobbigt.

Det som Jake dock gör mycket bra är att gestalta hur en boxare mår efter en fajt. Totalt mörbultad rör han sig som i sirap. Men jag gillar inte stilen på filmen, fotot, klippningen. Det ska vara så rått och skitigt med en sån där ful övermättad konstrast att det mest blir fult.

Som tur är så blir filmen mycket mycket bättre när Forest Whitaker gör entré. Whitaker spelar en f.d. boxare som motvilligt (givetvis) tar sig an Billy när han har nått botten. För det är (givetvis) så att Billy drabbas av motgångar. Ja, hela han är väl en enda motgång redan innan han drabbas av motgångar.

I centrum i filmen står relationen mellan Billy och hans dotter Leila (Oona Laurence). Det handlar om han ska få vårdnaden eller ej, om Leila kan försonas med fadern efter tragiska händelser, om Billy kan kombinera livet som boxare med livet som pappa. Är det två världar som går att kombinera?

Ja, är kanske svaret på den ovan ställda frågan. En bra detalj i filmen är den rollfigur som Naomie Harris spelar: en kvinna som jobbar för de sociala myndigheterna. I vanliga fall brukar en sån här roll vara på gränsen (eller över gränsen) till en skurkroll. Men här vill hon inte rycka dottern från Billys händer utan faktiskt försöka få deras relation att fungera. Det var fint, tycker jag (för att citera Carl från Shinypodden).

Apropå dottern så tyckte jag barnskådisen gjorde ett riktigt bra jobb. Leila känns inte lillgammal utan bara förståndig men ändå ett barn.

Slutfajten var spännande och jag kände inte att jag visste hur den skulle sluta. Efter en dålig inledning så steg filmen en hel del, men bara till en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Jarhead (2005)

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

#SFF14: Nightcrawler (2014)

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Zodiac

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Source Code


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Prince of Persia: The Sands of Time

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time
Regi: Mike Newell
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Jag kände en dag efter jobbet att det skulle passa perfekt med lite sandalaction. Och eftersom Voddler precis hade fått in Prince of Persia så kändes det som rätt val. Vad jag fick var snyggt packeterat trams, vilket var ungefär det jag ville ha. Handlingen är helt ospännande. Det är enbart underhållning för stunden. Vad vi får är snygga vyer, mycket sand, men även snöklädda berg. Och, just det, vi får även Jake Gyllenhaal som hårfager muskelman med rätt att svinga ett svärd, vilket var lite annorlunda. Ben Kingsley är också med och han är väl i princip alltid bra. Jag har nog sagt det förr, det är nåt med hur Kingsley pratar: lågmält men med en skarphet. Jaha, själva historien då? Ja, den är ett hopkok av legender, historia, heliga dolkar, vackra prinsessor och mördarsekter.

Nåt som talar för filmen är att det genomgående är ovanligt bra skådisar. Nånstans gör de filmen bättre trots att de kanske går på tomgång. Gyllenhaal har verkligen pumpat upp sig inför filmen. (Det är ändå inte så jobbigt som t ex för Robert De Niro i Raging Bull där De Niro måste vara både muskulös och fet.) Hur som helst är det ganska lång ifrån Donnie Darko för Gyllenhaal, även fast han också här är lite så där blygt udda med tjejer. I Prince of Persia förekommer det ändå lite småtrevligt gnabb mellan Gyllenhaal och prinsessan. Förutom det: en hel del Persian Parkour! Sen kan man fråga sig om det här är en propagandafilm mot skatter måntro? I vilket fall så gillar småföretagaren och strutsracefixaren spelad av en oigenkännlig Alfred Molina inte skatter.

3-/5

%d bloggare gillar detta: