Skate Kitchen (2018)

Den historia som berättas i Skate Kitchen är inte speciellt originell. Det är en coming of age-film med en handling som vi sett flera gånger förut. Huvudpersonen Camille (Rachelle Vinberg i vita hipsterglajjor) är en ung brädåkande tjej i New York som efter att ha skadat sig (she got credit-carded, ja, det är den riktiga Rachelle i klippet) av sin mamma förbjuds att åka bräda. Det är förstås ett orimligt förbud och det blir än mer orimligt när Camille hookar up med en crew med skejtande tjejer som går under namnet The Skate Kitchen.

Skate Kitchen var en film som växte en del efter titten. Det jag tar med mig är stämningen bland tjejerna och hur jag fick en insyn i deras värld. Det är alltid intressant att få se en glimt från nån form av subkultur. Tjejerna lever livet och åker skateboard. Det framgår att det är viktigt för tjejer att ha andra tjejer att åka med. Det är inte så jävla lätt att som tjej gå själv till en skatepark som kryllar av kaxiga killar. Med det sagt så kändes det ändå som att det rådde en rå, eller snarare ärlig, och samtidigt hjärtlig stämning mellan tjejer och killar i filmen.

Jag såg filmen på biografen Zita vilket var riktigt synd. Om jag sett den i den stora salongen på Sture eller på Grand (som tyvärr inte användes under årets filmfestival) så hade den ganska säkert fått ett högre betyg. Kanske till och med så högt som en fyra. Stämningen i filmen är nämligen underbar. Man skejtar runt i New York, nästan så att man surfar fast på asfalt, till alldeles underbar musiken och det framkallar en skön frihetskänsla, kanske lite som min pappa känner när han åker långfärdsskridsko.

En typ av sekvens som jag ofta gillar i filmer är partyscener som man kan förlora sig i. Det är bra musik, det vimlar med folk, det dricks, röks på, det är en kaos. Och har man tur så dyker Tom Cruise upp som en hitman. Det förekommer en sån sekvens i Skate Kitchen och jag gillar den. Den kändes intim, precis som en del andra scener där tjejerna pratar om allt möjligt på ett äkta sätt.

Tillbaka till biografen Zita och dess problem. Problemet är helt enkelt att det är en dålig biosalong. Salongen är bredare än den är djup och det ger en väldigt hoptryckt nästan klaustrofobisk känsla. Duken är liten. Stolarna är trånga och obekväma. Ljudet är en katastrof. Burkigt. De ansvariga för biografen behöver uppgradera sitt ljudsystem. Det är väldigt svårt att låta sig svepas med in i filmen, trots bra musik och skön känsla i skejt-scenerna.

Slutligen: regissören Crystal Moselle (The Wolfpack) har valt att kasta in (casta) en viss Jaden Smith i rollen som Camilles kärleksintresse och Smith Jr förnekar sig inte; han är som vanligt totalt okarismatisk och ointressant, och borde syssla med nåt annat än att försöka skådespela. Kan inte hans pappa ha ett allvarligt samtal med honom… aha, det är hans pappa som i själva verket driver på honom som skådis. Ridå.

Det var just dessa ”skrivna” scener med t ex Jaden som inte riktigt funkade. När filmen var dokumentär i känslan när tjejerna bara hängde med varandra var den så mycket bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

After Earth

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: