Martial arts-måndag: Snake in the Eagle’s Shadow

Snake in the Eagle's ShadowMartial Arts MåndagTitel: Snake in the Eagle’s Shadow
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Vi rör oss sakta uppåt på betygsskalan och den här gången träffar vi på en till gammal Jackie Chan-film.

Åh, härlig kung fu med Jackie Chan från slutet av 70-talet. Snake in the Eagle’s Shadow föregick Chans underbart charmiga Drunken Master. Precis som i den är det Yuen Woo-ping som regisserar, Woo-pings pappa Yuen Siu-tien som spelar den gamle mästaren – och Jackie Chan som är pojkspolingen som lär sig en hemlig kung fu-stil för att kunna besegra en elaking spelad av sparkmästaren Hwang Jang-lee. Vänta nu, det verkar ju nästan vara samma film. Ja, och det kanske är filmens problem. Eller mitt problem, eftersom jag såg ”uppföljaren” Drunken Master först.

Alltså, en hel del känns igen. Det är ändå väldigt charmigt och Yuen Siu-tien är skön som den gamle men ”livsfarlige” mästaren. Hwang Jang-lee imponerar som onding, han är underbart skoningslös. Fajtingscenerna där örntekniken och ormtekniken möts är givetvis välgjorda, välkoreograferade och akrobatiska, men jag tyckte de var snäppet vassare i Drunken Master. Träningsscenerna där Chan lärs upp av mästaren är också en höjdpunkt. Men den här gången blir det inte en fyra utan en stark trea. Bra men inte lika bra som Drunken Master.

3+/5

Martial arts-måndag: Dragons Forever

Titel: Dragons Forever (Fei lung mang jeung)
Regi: Sammo Hung Kam-bo & Corey Yuen
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

Efter två veckors uppehåll pga Stockholm Filmfestival så är nu till allas glädje martial arts-måndag tillbaka. Eftersom vi går igenom filmerna i brahetsordning och fortfarande befinner hos bland de sämre filmerna så är det återigen en Jackie Chan-film från 80-talet det handlar om. Nästa vecka blir det den första delen av tre sagor från Kina.

Trams och jönseri i kubik gör detta till en ganska jobbig film att titta på. Jag hade hoppats på bättre då detta är den första filmen jag ser med de tre kung fu-vännerna, Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao, tillsammans. Å andra sidan borde jag ha fattat att det skulle vara töntigt3 efter att ha sett Chans Police Story. Fajterna är det som är det sevärda och det som filmmakarna verkligen kan. Tyvärr verkar man tro att man även kan det här med romantisk komedi. Slutfajten på en kemisk fabrik är givetvis lång, underbar, och mot en västerländsk hejduk, spelad av Benny ”The Jet” Urquidez i midjekort dansbandskavaj, hoho. Den här gången räcker dock inte detta för att göra den här kalkonen flygfärdig.

2+/5

Martial arts-måndag: Police Story

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

Martial arts-måndag: Project A (‘A’ gai wak)

Titel: Project A (‘A’ gai wak)
Regi: Jackie Chan & Sammo Hung Kam-Bo
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Den här måndagen blir det bara ett kort omdöme av veckans martial arts-film. Filmen är liksom inte värd mer än så. Fast jag rekommenderar att ni kollar in klippet jag länkar till. Det är en kul sammanfattning.

Project A är den första riktiga filmen med de tre vännerna Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao (de gjorde många fler tillsammans efter denna). Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och Hongkongs kustbevakning har problem med pirater. Chan & Co får i uppgift att sätta stopp för sjörövarna. Njaae, precis som när det gäller Drunken Master II, en annan Chan-film, så har jag inte så mycket att säga om den här filmen. Förutom en del spektakulära stunts och ganska bra fajter så är det för dåligt helt enkelt. Det är kul att se vissa delar – cykeljakten, klocktornet och slutfajten bör nämnas – men det är för dåligt däremellan för att det ska bli en bra film som helhet. På YouTube kan ni se bloopers blandat med de bästa scenerna, som ju alltid Chan brukar visa under eftertexterna i sina filmer.

2+/5

Drunken Master II


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Drunken Master


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

The Forbidden Kingdom


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


%d bloggare gillar detta: