Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

L’avenir (2016)

lavenirJag tycker att Isabelle Huppert är en oerhört fascinerande kvinna – eller skådespelerska kanske jag ska säga. Jag vet egentligen ingenting om henne. Jag har inte sett speciellt många av de över 100 (!) filmer hon har gjort. Men varje gång jag ser henne så blir jag av mer eller mindre besatt av henne. Hon har ett utseende som känns tidlöst. Rödhårig, blek, nästan genomskinlig hud, fräknar. Ålder okänd. Nej, givetvis inte okänd, men det finns något evigt över henne. Att hon dessutom, är jag säker på, hållit sig borta från plastikkirurgskalpellen känns befriande. Här har Hollywood-aktriser/aktörer något att lära av sina franska kollegor.

L’avenir, filmen det handlar om idag, är en fransk pratfilm. Ja, det finns gott om sådana. Oftast brukar jag inte uppskatta dessa typiska franska filmer där det dricks vin och pratas filosofi ute vid villan i Provence. Jag brukar inte ogilla dem heller, men ganska ofta så passerar pratet ovanför mitt huvud. Det finns några undantag, som t ex Se mig och En erotisk affär, filmer som har det lilla extra.

I Dagen efter denna, som L’avenir kallas i Sverige, spelar Huppert Nathalie, en gift medelålders lärare med utflugna barn. En dag deklarerar hennes man plötsligt att han har träffat en annan och att han vill skiljas. Samtidigt blir hennes gamla mamma mer förvirrad och sjuk. På jobbet får hon veta att hennes gamla läroböcker i filosofi behöver uppdateras eller bytas ut. Ut med det gamla och in med det nya. Men vad är det nya för Nathalie?

Jag gillar hur filmen helt fokuserar på Nathalie (filmen påminner en del om Almodóvars Julieta i det här avseendet). Vi får följa henne i hennes vardag när livet förändras. Det är lågmält berättat utan stora dramatiska scener. Ändå känner jag några gånger hur det blir lite dammigt i biosalongen. Huppert är en riktig fena på att förmedla djupa känslor med enkla medel. Här spelar hon en kvinna som går in i ett nytt skede i livet. Det gamla smulas sönder, det är ofrånkomligt. Men livet går vidare. Det finns något både sorgligt och vackert med detta och det tycker jag filmen får fram bra.

När hennes liv faller samman så hamnar Nathalie i ett sorts vakuum där hon inte vet var hon passar in. Det finns inte längre någon som behöver henne, förutom hennes mammas gamla katt, om ens den. Hon spenderar en del tid med sin f.d. elev Fabien (Roman Kolinka) och hans polare ute i en stuga på landet. Men det är tydligt att hon inte känner sig hemma där heller. Den femte hjulet-känslan är uppenbar. De unga vuxna pratar filosofi och revolution men Nathalie har levt livet och gått vidare. Hon har inget att hämta där.

L’avenir är inte en spektakulär film men det är en äkta film i all sin enkelhet. När franska filmer funkar för mig så får de till en vardaglig känsla där jag känner att det är på riktigt. I L’avenir blir det ett bra drama men utan att kännas dramatiserat.

Och så är Isabelle Huppert strålande förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallL’avenir (a.k.a. Dagen efter denna) har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Isabelle Huppert (och gillar franska pratfilmer) så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

Därmed avslutar  jag rapporteringen från Malmö Filmdagar för den här gången med den absolut finaste bilden från L’avenir. Framtiden…

livet

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Svindlande insatser

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

White Material

Titel: White Material

Regi: Claire Denis
År: 2009

Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.

Det här är nästan ett konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.

Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vacker helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.


3/5

%d bloggare gillar detta: