Into the Wild: Into the Wild (2007)

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusiken är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

10 i topp: Filmer 2007

2007Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. 2007 känns för mig som ett riktigt bra år eftersom jag den här gången verkligen hade många riktigt bra filmer att välja bland. Värt att notera är att jag såg tre av filmerna på listan under Stockholm Filmfestival.

 

10. 1408
1408
Fasiken, jag tar och slänger in den här mysiga Stephen King-skräckisen på plats tio bara för att överraska lite. 😉

9. Breach
Breach
En välgjord och tät spionthriller utan pang pang. Jag gillar verkligen den här typen av ganska lågmälda filmer där skådisarna får briljera – i det här fallet främst Chris Cooper.

8. Into the Wild
Into the Wild

En av filmerna som jag såg på filmfestivalen. Jag gillar den trots vissa prettofilmsvibbar, eller kanske just därför. 😉 Emile Hirsch överraskade mig positivt.

7. Michael Clayton
Michael Clayton
Konspirationer, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

6. There Will Be Blood
There Will Be Blood
Daniel Day-Lewis är en naturkraft som oljemannen Daniel Plainview. Paul Dano är slemmig, som alltid, som lismande predikant. Den skrikande sirenliknande musiken satte den olycksbådande stämningen redan från början.

5. Funny Games
Funny Games

En iskall, otäck och psykologisk thriller där två pojkar knackar på och frågar om de kan få några ägg. Tio år efter originalet gör Michael Haneke om sin egen film i amerikansk tappning och jag tycker det är lika bra.

4. Paranoid Park
Paranoid Park

Poetisk och samtidigt intensiv. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Gus Vant Sant + fotografen Christopher Doyle = Succé.

3. Zodiac
Zodiac

En av David Finchers absolut bästa. Det är en lång film och den här gången var det bara skönt att se en lång film. Jag får känslan att den är något underskattad också. Kan det stämma? Ja, vi får väl se om den dyker upp på några fler listor.

2. Darling
Darling

Se där. En svensk film på andra plats. Det var väl roligt, men framförallt är den värd det, Darling.

1. No Country for Old Men
No Country for Old Men
Det kunde egentligen bara bli en etta till slut. Jag såg No Country for Old Men på filmfestivalen och satt mer eller mindre trollbunden hela filmen. Jag är fortfarande inte helt hemma vad gäller de sista 20 minuterna och det gör att jag inte delade ut en femma då, och jag har inte sett om den sen dess.

 

Som vanligt tycker jag det svåraste är att bestämma vilka filmer som ska hamna precis utanför listan. Här är mina bubblare: Cassandra’s Dream, The Darjeeling Limited, Gone Baby Gone, Harry Potter and the Order of the Phoenix och I Am Legend.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2007:

Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: