Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Miraklet i Viskan (2015)

Miraklet

Härlig poster!

Joel, min kompass i svenskfilmsmörkret, ville ha sällskap på den svenska rullen med buskisnamnet Miraklet i Viskan och givetvis ställer jag upp, svenskfilmsexpert som jag är (enligt en viss förvirrad person). Filmen sågs en vardagkväll på Saga i lagom tid efter jobbet och det här var bara några dagar efter den minnesvärda *host*förskräckliga*host* visningen av Sagan om prinsessan Kaguya. Upp i sadeln direkt är mitt motto.

Rolf Lassgård och Lia Boysen spelar huvudrollerna som det gnabbande paret Bjarne och Malin som försöker få ihop ekonomin och äktenskapet i en avfolkningsbygd i Medelpad. De vill ta ett banklån men för det behövs en trovärdig borgensman och Malin tycker hennes egen pappa, Halvar (Ingvar Hirdwall), är rätt person att fråga. Det tycker givetvis INTE Bjarne. Nej, här ska det trilskas. Inte kan man ta hjälp av svärfar inte.

Men så sker en olycka…

Jag gillade filmen från första stund. Det är svårt att förklara men ibland så räcker det med så lite. Det är inget speciellt egentligen med filmen. På ett sätt fick jag Woody Allen-vibbar. Just med vilket lätt handlag filmen är gjord. Det är liksom bara gjort rakt upp och ner med enkla medel och med en tro på skådisarna. Kanske beror det på att regissören John O. Olsson (född 1942) är en lite äldre och erfaren regissör.

Jag satt och mös när Lassgård och Hirdwall hade sina bataljer. Åh, så envisa de var. Gammalt groll förstås. Långsinta? Kanske en aning, ja.

Förutom Woody Allen-vibbar så går det ju inte att komma ifrån att Miraklet i Viskan fullkomligt andas Lars Molin. Det är en blandning av humor och allvar med mänskligt (och dråpligt) beteende i fokus. För övrigt så var ju Hirdwall med i den härliga Midvinterduell och Lassgård i nästan lika härliga Potatishandlaren, båda regisserade av Molin.

Visningen då? Ja, det var en trevlig visning. Joel och jag sänkte medelåldern ganska rejält. Det var alltså en klassisk Saga-film. Den kan t.o.m. ha varit rosamarkerad… *kollar*… nej, den var inte rosamarkerad! Det pratades under visnigen, men det störde konstigt nog inte. Fast det berodde nog på att publiken reagerade på vad som hände på vita duken och ropade rätt ut vad de tyckte. Det var ganska roligt och bidrog till stämningen.

Det blir ett förmodligen på tok för högt betyg men en trevlig visning efter Kaguya-debaclet betyder en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En orsak, kanske den främsta, till att jag hakade på Joel på visningen var filmens miljöer. Jag hade hört att filmen skulle utspelas i och runt det s.k. Långhuset i Viskan. Inklämt mellan älven Ljungan (som även den spelar en stor roll) och järnvägen ligger det gamla huset där det en gång i tiden fanns affär, post, bank, telegraf och hotell. Såna här gamla hus som står och förfaller är nåt som fascinerar, trollbinder mig. Kolla bara in de snygga bilderna tagna av Anders Bergh som jag hittade på hans fotoblogg MyTrips.se.

Långhuset

Foto: Anders Bergh

Livsfarlig ledning

Foto: Anders Bergh

Ljungan

Foto: Anders Bergh

Män som hatar kvinnor

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Mannen på taket

Titel: Mannen på taket
Regi: Bo Widerberg
År: 1976
IMDb
| Filmtipset

En man, en gammal polisman, blir brutalt mördad när han ligger på ett sjukhus i Stockholm. En utredning ledd av Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och Einar Rönn (Håkan Serner) startar.

Av nån anledning har jag lurats att tro att detta skulle vara en av de bästa svenska filmerna nånsin och definitivt den bästa svenska polisfilmen. Det är ju det där med förväntningar. Missförstå mig rätt nu. Mannen på taket är en bra film, det är det inget snack om. Men att den skulle nå såna höjder som många vill hävda? Nej, en helt ok polisthriller det är vad det är.

Filmen har en hel del förtjänster. Skådisarna t ex. Carl-Gustaf Lindstedt som Beck känns som en annorlunda fågel i en sån här film. Lindstedt framstår dessutom som en genomsympatisk person eller så är det hans karaktär som gör det. Gunvald Larsson spelas i den här filmen av Thomas Hellberg. Det är en liiiite annorlunda skådis jämfört med Mikael Persbrandt. Här är han en klädsnobb med en härlig pälsmössa (som senare i filmen byts ut mot ett helt galet huvudbandage). Nu har jag inte sett så många Beck-filmer med Persbrandt (om ens nån) så egentligen ska jag nog undvika jämförelser.

Jag gillar Einar Rönn som karaktär, en störtskön typ som tar det lugnt, och Håkan Serner är helt rätt person att spela honom. Den typiske polischefen Malm (Torgny Anderberg) är också en karaktär att (o)gilla. Han är en äkta polisboss som inte har koll, nej, han har noll koll.

Det förekommer en del härliga scener. Det kan handla om repliker, repliker eller scener som man liksom inte väntar sig i en polisthriller. Som t ex när Beck står med kikare och tittar ut genom ett fönster i en lägenhet. Tanten som bor i lägenheten frågar om hur kaffet var. Tanten säger: jag smakade och det var gott. Märkligt att det var just den scenen som satt kvar efteråt.

Men, trots det som jag gillar och trots härliga Stockholms-miljöer, är det är nåt med själva storyn som känns… för enkel. Eller så är den briljant och det är jag som inte fattar den. Jag tycker bara aldrig det blir spännande, och jag vill egentligen inte säga det men under vissa av actionsekvenserna så kändes det lite töntigt. Jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas förklara varför den inte får högre betyg, även om nu en starkt trea inte är dåligt betyg egentligen. Men det känns kanske att det är dags att ta skydd nu för de ruttna tomater som kan komma flygande från alla håll.

3+/5

Kvarteret Korpen

Titel: Kvarteret Korpen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen brukar ofta nämnas när man ska lista de bästa svenska filmerna genom tiderna. Jag har inte sett den tidigare vilket kanske inte är så konstigt eftersom den av nån outgrundlig anledning inte finns utgiven på dvd. Rättelse: Anledningen är inte outgrundlig utan tydligen att SF Film och Widerbergs dödsbo inte kunnat komma överens om rättigheterna. Nu verkar det dock finnas hopp.

Nu går det att se filmen på andra vis. Man kan passa på om den visas på SVT eller så kan man se den på YouTube och jag har nu sett den.

Innan jag såg den så hade jag lite svårt att förstå att just den filmen skulle vara Widerbergs bästa. Sen tidigare har jag sett Widerbergs tidiga verk Barnvagnen (som var Widerbergs debutfilm) och Kärlek 65 och jag har väl inte varit jätteimponerad även om det bitvis varit riktigt bra.

Nåväl, Kvarteret Korpen handlar om unge Anders som bor med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm, vilken kung!) och mamma (Emy Storm). Anders försöker bli författare men hans ambitioner störs av att det inte funkar hemma. Pappan dricker för jämnan, ständigt lite berusad kan han inte få ihop pengar. En gång i tiden hade pappan chansen att bli en toppförsäljare men han klantade till det när han spillde ut dyr konjak. Sen dess har det gått nerför. Mamman, hon gör så gott hon kan men döljer väl kanske på en eller annan hemlighet.

Kvarteret Korpen är en vacker film i svartvitt med underbara insatser från skådisarna. Keve Hjelm är skrämmande bra som bitter ”jag vet minsann bäst och bara jag får chansen så kommer jag dra in storkovan”-pappa. Mamman som försöker lura sig genom att drömma om somriga utflykter till bokskogen görs med inlevelse av Emy Storm (Emils mamma!). Thommy Berggren gör sin plågade rollfigur rättvisa genom att inte spela över men ändå ge Anders den rätta känslan av hopp och desperation samtidigt.

Filmen fokuserar helt på Anders och hans förhållande till sina föräldrar. Då och då dyker det upp korta sekvenser (nån som förstår vad mannen i klippet säger? Plox?) som blir en sorts andningspauser. Jag rekommenderar att man ser Kvarteret Korpen om man får chansen. Antingen väntar man på dvd/bluray eller så kollar man inte filmen omedelbums på tuben (se nedan!).

4/5

Potatishandlaren

Får det lov att vara lite mjölk?
Titel: Potatishandlaren
Regi: Lars Molin
År: 1996
Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

3+/5

Midvinterduell

Titel: Midvinterduell
Regi: Lars Molin
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Jag har precis sett en pärla från Lars Molin i form av novell-tv-filmen Midvinterduell. Det är riktigt svensk historia som utspelas ute på landsbygden i en liten by där mjölkbonden Egon (en härligt vrång Ingvar Hirdwall) går i klinch med Vägverket. Striden gäller en mjölkpall. Vägverket har tillsammans med Mjölkcentralen beslutat att det bara ska finnas en gemensam mjölkpall där alla ska ställa sin mjölkkannor.

Egon som inte blivit tillfrågad om saken ser det som en ren principsak och vägrar. Varje natt kommer snöplogen och raserar hans privata pall. Polisen kommer och förstör den, och hotar med böter om Egon sätter upp en ny. Egons fru Lisa (Mona Malm) tycker till en början, precis som resten av byn, att Egon beter sig lite väl envist och fåfängt. Men efter hand får Egon fler och fler med sig.

Som sagt, det här var en liten pärla till historia om den lilla människan som vill få respekt och göra som hon själv vill. Som Egon säger: ”Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall så kommer de inte fråga oss när kommer för att skära ballarna av oss heller”. Handlingen blir allt mer bisarr och rolig när Vägverkets män och Egon tillsammans med Lisa vägrar ge sig. Det hela påminner lite om grannfejden även om det är en myndighet inblandad här. Undrar vad Aschberg hade hittat på för att lösa konflikten, haha?

I höstas såg jag en dokumentär om Lars Molin och fick då reda på att han själv har jobbat för Vägverket som snöplogare i norra Uppland där filmen utspelar sig. Han alltså väl förtrogen med miljön och människorna, vilket märks. Förutom scenerna ute vid vägen och mjölkpallen förekommer några andra sköna miljöer, bl a en underbar sekvens från det lokala ”danspalatsen” där ett dansband spelar en svängig version av Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Midvinterduell känns också som en nostalgisk skildring av ett landsbygdssamhälle som nu har försvunnit helt. Småskaliga mjölkbönder som leverar mjölk via små mjölkpallar hör till en svunnen tid. Fast man kanske inte ska svära på det nu när närodlat och ekologiskt ligger i tiden.

Jag låter för övrigt den här recension gå före i kön så att jag hinner tipsa om att Midvinterduell finns att se på SVT Play fram till 19 april (min kommentar: för sent, det här var 2011). Här finns för övrigt också två andra Molin-filmer, Saxonfonhallicken och Potatishandlaren (finns på Öppet arkiv).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

OBS! Uppdatering 2017-01-09: Midvinterduell finns att se på SVT:s Öppet arkiv fram till 9 februari.

%d bloggare gillar detta: