Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

%d bloggare gillar detta: