Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Temple of Doom skrevs i februari 2004. 

Till skillnad från vad som var fallet med den första filmen så föredrar jag den här gången originaltiteln. Ordet Doom är coolt. Dubbla o:n är alltid coolt.

The Temple of Doom utspelar sig ett år före den första filmen, alltså år 1935. Platsen är till en början en nattklubb i Hongkong. Indy hamnar sedan pga diverse omständigheter i en liten indisk by tillsammans med nattklubbssångerskan Willie och Indys lille medhjälpare Short Round. Byn har blivit bestulen på sin heliga sten och i det närliggande templet påstås en dödssekt ha vaknat till liv igen. Där ska också stenen finnas. Indy hjälper givetvis till (av rent arkeologiskt intresse förstås).

Nja, jag håller med Greenleaf (min kommentar: en kompis från Filmsnack.se när det begav sig) som skrev om filmen tidigare. Det är inte speciellt bra. Jag gillar ändå inledningen en del (och ännu mer första gången jag såg den för evigheter sen). Den består av ett gäng sammanhängande actionsekvenser för Indy & Co från nattklubben i Hongkong till byn i Indien. Sen blir det faktiskt smått löjligt. Snorungen Short Round är mest jobbig, liksom Kate Capshaw som sångerskan Willie. Jag förstår faktiskt inte tjusningen med Indy. Det känns som nån b-serie som går på tv nu för tiden. Halvfjantig handling/dialog och kvasiarkeologi. Ok, helt värdelös är den inte. Jag gillar middagen i templet, jakten i vagnarna i gruvgångarna, och hängbroar brukar också ge plus. När Indy & Co var i templet, åt middagen, var på sina rum, blev attackerade av lönnmördare, etc, så tyckte jag det påminde väldigt mycket om en viss James Bond-film. Jag kan inte komma på vilket just nu. Dödssekten och dess ledare var mest skrattretande. Jag kan ändå inte ge filmen underkänt pga av det som ändå var ok men det är på håret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Haha, fasiken vad snäll jag var med betygsättningen på den här tiden. 3-/5 fick filmen då och det får lov att mappas till 3/5, dvs samma betyg som första filmen.

10 i topp: Filmer 1984

1984Höst. Omstart. Nya årslistor, och nu handlar det om de första åren på 80-talet. Vi börjar med 1984 och räknar oss neråt. Som vanligt när det gäller 80-talet tänker jag att det blir svårt att hitta filmer. Dels är det inte nåt favoritårtionde och dels är det ofta väldigt länge sen jag såg filmerna som känns aktuella. Den här gången blev jag dock överraskad hur mycket det fanns att välja bland.

Dags att se vad 1984 har i sitt filmsköte!

 

10. Indiana Jones and the Temple of Doom
Indiana Jones and the Temple of Doom

För inledningsscenen som inleds på en nattklubb och avslutas genom hopp från ett flygplan medelst gummiflotte. Jag gillar realismen här. Plus att jag är en sucker för bra matprogram.

9. Mannen från Mallorca
Mannen från Mallorca
För den skitiga 80-talskänslan i Stockholm och för icke-slutet.

8. Amadeus
Amadeus
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. Så skrev jag om plats 8 på den förra listan jag publicerade. Jag låter det stå kvar.

7. Birdy
Birdy

För det hoppfulla slutet.

6. The Terminator
The Terminator
För den skitiga, råa och i slutändan mörka känslan.

5. Nausicaä från Vindarnas dal
Nausicaä från Vindarnas dal

För att det som så ofta hos Miyazki inte är svart och vitt när det gäller vem som är ond och god. Plus att just den bild jag har med här ovan är en bild jag älskar. Klicka här för en större version av den.

4. Star Trek III: The Search for Spock
The Search for Spock

För att jag blev uppriktigt rörd av slutscenerna på Vulcan. Vila i frid Leonard Nemoy.

3. Once Upon a Time in America
Once Upon a Time in America

För den episka skalan på filmen. Sergio Leone menar allvar; det här är ingen lek.

2. Blood Simple.
Blood Simple.
För fotot, noir-stämningen och slutscenerna med M. Emmet Walsh. Och, ja, punkten ska vara där.

1. Paris, Texas
Paris, Texas
För, oj, oj, oj. För Nastassja Kinskis röda stickade tröja, telefonmonologen i slutet och Ry Cooders slide guitar.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: The Bostonians, Ghostbusters, Romancing the Stone, The NeverEnding Story, 2010: The Year We Make Contact, Beverly Hills Cop, Åke och hans värld, Firestarter, The Killing Fields, Falling in Love, Stranger Than Paradise, Ronja Rövardotter, Jönssonligan får guldfeber och Starman.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från 1984.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

%d bloggare gillar detta: