Söndagar med Bergman: Höstsonaten (1978)

Jag hoppar nu framåt i tiden, från Bergmans tv-produktioner på 50-talet, till Höstsonaten från 1978 som gjordes i Norge under Bergmans Sverige-exil. Höstsonaten hamnade faktiskt på plats tre på min topp-10-lista för ’78. Jag skrev då bl a så här: ”Höstsonaten blir än mer intressant efter att ha sett dokumentären Jag är Ingrid. På ett sätt är den den film som Jag är Ingrid inte vågade att vara”. Ja, så kan man faktiskt se det. Min text om Höstsonaten skrevs i september 2003. I texten nämner jag en del om hur samarbetet funkade mellan Ingrid och Ingmar och mer om just detta kan den nyfikne läsa om på IngmarBergman.se.

Här samarbetar Ingrid Bergman och Ingmar Bergman för första och enda gången. Det var intressant att höra Ingmar berätta, innan filmen visades, om hur det var att samarbeta med Ingrid. Tydligen hade Ingrid när de skulle starta inspelningen läst in sin roll noggrant och hade för sig själv klart för sig själv klart för sig hur hon skulle spela. För Ingmar blev detta en mardröm eftersom Ingrid tydligen spelade över nåt så fruktansvärt. Enligt Ingmar hörde det hemma på en stor teater inför en tusenhövdad publik men absolut inte framför en kamera, Sven Nyqvists kamera som vanligt. Men detta vägrade Ingrid acceptera och hon tog inte regi överhuvudtaget. Till slut ställde Ingmar ultimatum och lät Ingrid själv titta på scenerna. Efter att ha sett scenerna erkände Ingrid till slut att Ingmar hade rätt och inspelningarna började om från början.

Filmen handlar om en berömd konsertpianist (Ingrid Bergman) som besöker sin dotter (Liv Ullman) inte träffat på sju år. Under besöket kommer gamla spänningar upp till ytan och det blir uppslitande (på gott och ont) för bägge parter.

Återigen en film av Bergman där han fokuserar på känslor, att våga älska, etc. Det är samma tema som återkommer gång på gång i Bergmans filmer. I början av filmen tyckte jag det var en tvåa. Jag gillade inte alls Ingrids sätt att spela. Hon var helt hysterisk. Överspel är ett ord man kan ta till (ganska intressant med tanke på vad jag skrev ovan). Men efter ett tag insåg jag att det var rollfigurens sätt att distansera sig, att inte vara ärlig mot sig själv och andra. Som vanligt med Bergman-filmer så var den alltså rätt seg (och nästan dålig) i början. Då gäller det bara att hänga kvar, att låta karaktärerna sjunka in, och så känner man intensiteten stiga efterhand och sen får man oftast en stark filmupplevelse den sista halvtimmen. Även så här. Det är starka scener mot slutet. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1978

19781978: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston. Parliament släpper Motor Booty Affair. Funkadelic släpper One Nation Under a Groove.

Muhammad Ali hinner med att både förlora och vinna mot Leon Spinks.

Ett antal filmer släpps också och här har ni mina favoriter bland de jag har sett.

 

10. The Boys from Brazil
The Boys from Brazil

För att jag alltid gillar konspirationsfilmer, speciellt när de delvis utspelas i Storlien.

9. Snake in the Eagle’s Shadow
Snake in the Eagle's Shadow
För att det är martial arts-gurun Yuen Woo-pings debutfilm. Mannen som sitter ovanpå Jackie Chan är Chans rollfigurs tränare i filmen och spelas av regissörens pappa Yuen Siu Tien.

8. Midnight Express
Midnight Express
För att jag, och det är sen gammalt, nästan alltid gillar fängelseflyktfilmer. Vila i frid, John Hurt.

7. The 36th Chamber of Shaolin
The 36th Chamber of Shaolin

För att större delen av filmen är en enda lång mysig träningssekvens med svåra prövningar där Gordon Liu ska lära sig kung fu av martial arts-munkar. Titeln på Wu-Tang Clans första album Enter the Wu-Tang (36 Chambers) är för övrigt en homage till filmen.

6. The Last Waltz
The Last Waltz
För att det är en härlig konsertfilm med spelglädje och mängder av skön 70-talsmusik. Enda klagomålet är att man i klippet jag länkar till förpassar Joni Mitchell till skuggorna. Nu fick hon ju i och för sig en ”egen” låt också men ändå. Martin Scorsese regisserar.

5. Invasion of the Body Snatchers
Invasion of the Body Snatchers

För att den är läbbig och för Leonard Nimoys röda polotröja under en tweedkavaj.

4. Drunken Master
Drunken Master

För att det är Jackie Chans bästa film med galna fajter, regisserade av Yuen Woo-ping, med bl a superskurken Thunderleg spelad av Hwang Jang-lee (se bild).

3. Höstsonaten
Höstsonaten

För att det är en film där intensiteten sakta, sakta, stiger för att i slutändan brisera i en känslomässig explosion. Höstsonaten blir än mer intressant efter att ha sett dokumentären Jag är Ingrid. På ett sätt är den den film som Jag är Ingrid inte vågade att vara.

2. Dawn of the Dead
Dawn of the Dead
För att det är den bästa filmen i Romeros originaltrilogi.

1. The Deer Hunter
The Deer Hunter
För de två scenerna med rysk roulette. One shot.

 

Bubblare? Ja, några stycken: Halloween och Watership Down (Anyas favoritskräckis).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’78.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Filmitch
Flmr
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: