Synecdoche, New York (2008)

Igår skrev jag om Anomalisa, Charlie Kaufmans andra långfilm med honom själv i registolen. Kaufmans första långfilm kom 2008 och filmerna har en del likheter. Det är nåt med den dystra stämningen. Jag undrar om inte Kaufman kommer bäst till sin rätt när han skriver till andra, andra som kanske är lite lättsammare än vad han själv är, typ Spike Jonze. Den här preblogg-texten om Synecdoche, New York skrevs i augusti 2009.

Charlie Kaufman är något av en hjälte för mig. Nja, hjälte kanske är ett för starkt ord men att han har lyckats få fram och medverka till filmer som I huvudet på John Malkovich och Adaptation är en bedrift. Synecdoche, New York, som är hans första försök att både skriva manus och regissera, handlar om en hypokondrisk och framgångsrik teaterregissör, spelad av Philip Seymour Hoffman, som får för sig att den ultimata teaterpjäsen är den om hans eget liv. I en gigantisk hangar bygger han upp en 1:1-kopia av staden, Schenectady, han bor i (ja, sånt är möjligt i Kaufman-filmer). Förutom Hoffman ser vi bl a Catherine Keener som Hoffmans fru, Samantha Morton, Michelle Williams samt den trevliga överraskningen Tom Noonan (som det är något obehagligt över; kanske beror på Manhunter).

Jag säger direkt att det blir en svag fyra. Jag kan helt enkelt inte låta bli att belöna något så här annorlunda och märkligt som samtidigt förmedlar något känslomässigt. Skådisarna gör strålande insatser. Hoffman är både rolig och tragisk. Det finns dock brister. Vissa scener är underbara och tankeväckande, andra är bara konstiga. Jag gillade t ex inte riktigt sidohistorien med Hoffmans dotter i Berlin. En typisk Kaufman-grej som dock funkade var Samantha Mortons ständigt brinnande lägenhet. Surrealistiskt och bra. Filmen är aningen för dyster och trögflytande. Samtidigt är den vacker och rolig (i alla fall i början). Det kryllar av detaljer och allt får ta sin tid (lite för lång tid kanske). Det är en väldigt ambitiös film. Kaufman vill verkligen säga något och ibland blir det kanske lite övertydligt när det uttalas som repliker i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Real Steel


Titel: Real Steel

Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

%d bloggare gillar detta: