Här har du ditt liv (1966)

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: