Ringu 2 (1999)

Medan jag är nere i Sankt Anton am Arlberg och njuter av snödagar i backen och radlereftermiddagar på after-skin så fortsätter The Ring-temat. Nu har vi kommit till Ringu 2, en uppföljare som visade sig hålla måttet. Texten skrevs i januari 2004.

Hideo Nakatas uppföljare till Ringu utspelar sig precis efter den första filmen. Nu är det Mai, assistenten till matematikprofessorn Ryuji från första filmen, som försöker lösa mysteriet med det underliga videobandet och därmed kanske hitta orsaken till Ryujis död. Ett annat mysterium att lösa är varför Ryujis f.d. fru Reiko (reportern från första filmen) har försvunnit tillsammans med sin son.

Mmmm, jag gillade filmen. Ringu är snäppet bättre, det är ofrånkomligt. Även om den mystiska känslan från den första filmen inte går att återskapa helt eftersom vi nu känner till det mesta så infinner sig ändå den rätta krypande stämningen. Skillnaden jämfört med de flesta amerikanska skräckfilmer är inte att de klassiska överraskningseffekterna med högt ljud och snabbt klipp, s.k. ”hoppscener”, inte används i Nakatas filmer. De används nämligen. Skillnaden är att de inte används så mycket att det går inflation i dem samt att det mellan dessa byggs upp en krypande läskig stämning som gör att hoppscenen, när den väl kommer, blir så mycket mer effektiv. Detta tycker jag för övrigt var något som Gore Verbinski tog lärdom av och applicerade i sin version, The Ring, vilket tillsammans med utmärkt foto och skådespeleri gjorde att den filmen blev väldigt bra enligt mig.

För övrigt insåg jag när jag såg Ringu 2 att The Ring inte är en ren remake av Ringu utan ett hopkok av både Ringu och Ringu 2. En del scener och idéer från The Ring kommer från Ringu 2. Obs! små spoilers… Det gäller bl a de scener som utspelas på sinnessjukhuset, där kompisen till det första offret hamnat, samt sekvenser i en brunn. (Jag har för mig att det aldrig förekom nåt badande i brunn i Ringu.) Och scenen där Mai klättrar upp ur brunnen och Sadako jagar efter, på sitt karakteristiskt ryckiga sätt, var den bästa i Ringu 2.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ringu (1998)

Då var det dags för det japanska originalet Ringu som heter just Ringu eftersom titeln egentligen är Ring men japaner uttalar det med ett extra u på slutet. Så Ringu är alltså den fonetiska återgivningen av det japanska uttalet av det engelska ordet Ring. Texten, som mest är en förklaring till varför jag gillade The Ring mer, skrevs i mars 2003.

I fredags såg jag Ringu… och jag tyckte den var bra men inte lika bra och skrämmande som The Ring. Jag vet inte om det enbart beror på att jag såg The Ring först. The Ring lyckades skapa en väldigt obehaglig stämning från början och man (läs: jag) satt som på nålar. Ringu är visserligen också obehaglig men The Ring var snäppet värre. Till viss del tror jag också att det beror på att Ringu är japansk film. Man måste läsa textremsan hela tiden för att hänga med vilket kanske gör att lite av känslan går förlorad. Att den utspelas i Japan gör också att man kanske fokuserar på att personerna, kulturen, ja, det mesta som är lite annorlunda och inte som man är van vid från amerikansk miljö.

Sen tyckte jag att The Ring rent bildmässigt var snyggt gjord. Miljöerna är vackra och mystiska: ön med fyren, bilfärden sedd från ovan, trädet vid stugan, etc. Filmen på videobandet var i The Ring längre och väldigt obehaglig i sig vilket bidrog till den läskiga stämningen.

Både filmerna är dock sevärda, helt klart, tycker jag (om man nu gillar att bli skrämd alltså).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wolverine (2013)

WolverineYtterligare en Marvelrulle! Den här gången är det dags för Hugh Jackman för att kamma upp frisyren och återigen ikläda sig rollen som den järva osårbara Logan aka Wolverine. Det är faktiskt inte första gången som Wolverine får en egen film. Redan 2009 kom X-Men Origins: Wolverine, som Marvel nog vill glömma. Den var inte speciellt bra. The Wolverine är en bättre film. Logan åker till Japan och träffar en bekant från slutet av andra världskriget. Han dras in i företagsintriger där även yakuzan är inblandad. Vem som är skurk är lite oklart till en början men en av skurkens medhjälpare är Dr. Green aka Viper, givetvis en mutant vars förmåga är att ömsa skinn (?). Filmen är aldrig tråkig men aldrig heller nåt jättespeciellt. Det bästa är nog bonusscenen under eftertexterna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: