Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kungliga patrasket

Titel: Kungliga patrasket
Regi: Hasse Ekman
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Hasse Ekman växer alltmer i mina ögon för varje film jag ser. Här har han gjort en film som är ett porträtt av sin far Gösta Ekman den äldre.

Kungliga patrasket är en härligt mustig film där Edvin Adolphson fullkomligt briljerar i rollen som teaterdirektören Stefan Anker. Till en början är filmen en roliger familjekomedi där alla gnabbas med varandra med glimten i ögat. Hela familjen bor i samma hus: vi har direktör Anker med fru (Ester Roeck-Hansen), son (Ekman själv) och dotter (Eva Henning, givetvis) plus farmor och farfar. Olof Winnerstrand och Hilda Borgström gör härliga insatser som det äldsta paret.

Alla familjemedlemmar är med i pjäserna som man spelar på teatern. Efter avslutad föreställning kring midnatt är det utgång som gäller. Farfar ska på möte med tennisklubben, dvs dricka punsch och snacka gamla minnen. Han måste lova att komma hem innan klockan två och förmanas att inte dricka nån punsch. Samtidigt tar farmor med sig dottern och äter råbiff och avslutar med en kvarting. Haha, underbart.

Under en sån typisk afton får pappa Anker en idé. Han kommer hem vid tretiden, väcker alla som eventuellt sover, börjar laga mat (lammkotletter, mitt i natten) och berättar att han ska sätta upp Sköna Helena och att han ska själv göra Paris (alltså den roll som Orlando Bloom gjorde i Troja). Det här är en helt underbar sekvens med skön dialog och sköna repliker (lite screwballkomedi över det hela kanske)

Hasse Ekman berättar sin historia med lätt hand. Ja, det finns en lätthet här som påminner mig lite om Woody Allen. Om man ska jämföra med dämonregissören Ingmar Bergman, som många tydligen gjorde på den tiden så är det ganska stor skillnad. Fast nu när jag tänker efter så gjorde Bergman faktiskt en del komedier i början av sin karriär, fast de blev sällan (eller snarare aldrig!) så lyckade som Ekmans komedier är.

Allt eftersom filmen går så svänger filmen mer in mot en del allvar. Vi får stor dramatik, på gränsen till melodram men hela tiden med glimten i ögat, och jag gillar det. Nu kanske ni undrar varför jag inte ger filmen ett högre betyg än en stark trea. Mja, det finns en del brister men i min text fokuserar jag på det positiva eftersom jag vill marknadsföra filmen. Och i och med den meningen så har jag alltså ogiltigförklarat det jag skrivit. 😉

Jag ser fram emot att se Flicka och hyacinter som jag velat se i flera år nu. Det ska ju vara en mörkare film. Slutligen kan jag rekommendera att man håller utkik efter vad SVT visar på vardagseftermiddagar. Nu har jag sett Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket mha SVT:s matinévisningar. Detta är exempel på tre utmärkta Hasse Ekman-filmer.

3+/5

PS. Jag tror faktiskt jag kan utlova en recension av Flicka och hyacinter imorgon. Den filmen var jag faktiskt tvungen att köpa på dvd för att kunna se, och nu har jag sett den.

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

%d bloggare gillar detta: