The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.

Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.

Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.

2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.

The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.

Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.

Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.

Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.

Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.

Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.

Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.

Andra som tyckt till om filmen: Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Är detta lika läckert som en egyptisk mango?

 

Och här är målningen Fascinate av Circle och Weird (Tarek Saleh).

En profet (2009)

En profetMed anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: