Filmspanar-tema: Det kryper och krälar – Arachnophobia (1990)

Them!Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen Them! som ju handlar om en stad som terroriseras av muterade jättemyror. Det lustiga med den filmen är den svenska titeln. Gissa vad den kallades på svenska? Jo, Spindlarna. En bra titel, men det var bara det att filmen alltså handlade om myror. Men spindlar var det. Kryper eller går spindlar? Jag bestämmer härmed att spindlar kryper, i alla fall om man ser dem på håll. Därmed blev det bestämt att jag skulle kolla in en gammal favoritfilm. Well, favoritfilm är väl kanske att ta i men jag minns att den funkade bra när jag såg den för kanske 15 år sen.

****

Arachnophobia (1990)

GoodmanJeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.

Parallellt med detta är en av Canaimas söner, fotografen Jerry (Mark L. Taylor) i Venezuelas djungler tillsammans med entomologen Dr Atherton (blondinen Julian Sands) för plåta under en expedition där man letar efter nya arter. Man hittar nya arter kan man säga, speciellt en ovanligt aggressiv spindel. När Jerry trampar ihjäl ett sånt åttabent kryp så blir en spindelkompis vittne till mordet och bestämmer sig för att ta kål på inte bara Jerry utan alla invånare i Jerrys hemstad Canaimas. Vi snackar alltså om one clever spider.

När jag såg filmen den här gången så kändes det väl kanske att tiden hunnit ifatt den en aning. Men missförstå mig rätt, det är fortfarande underhållande och bitvis är det lite spänning. Grundstoryn med Ross och familj som försöker finna sig till rätta i den lilla staden känns väldigt mycket vanilj. Det handlar om en klassisk kärnfamilj som helt fokuserar på pappan Ross och hans problem med sin manlighet… och sin spindelfobi. Filmens originaltitel är ju arachnophobia som betyder just det.

Jag funderar om inte filmen hämtat en del inspiration från, eller är en sorts tribut till, Hitchcocks Vertigo där ju James Stewart lider av höjdskräck och får svindelproblem (inte spindelproblem). Det finns en scen som måste vara en direkt referens. Ross ska försöka bota sig själv från sin spindelfobi genom att titta på ett spindelnät som finns i en lada. För att se nätet måste han kliva upp på en stege. Han tar ett försiktigt steg i taget precis som Stewart gör i inledningen av Vertigo.

När spindlarna börjar invadera den lilla staden kommer Dr Atherton tillbaka in i handlingen, spindelexpert som han är. Sen tidigare har skadedjursutrotaren Delbert (en ruggigt skön John Goodman) gett sig på spindlarna. Nu bildar de ett ganska roligt team där Delbert kör den mer råa stilen medan Atherton närmar sig spindlarna med ett vetenskapligt intresse. Man kan säga att deras stilar kompletterar varandra. Jag hade gärna sett lite mer samspel och motsättningar mellan dessa båda.

SpindlarHistorien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men Arachnophobia är ju främst en komedi. Fast jag måste säga att den där spindeln som tar kål på fotografen nere i Venezuela var en envis och hämndlysten jäkel. En tänkande spindel.

Hur var krypfaktorn nu då? Blev det nåt creepy? Mja, hyfsat. Man har fått till en del bra scener. Speciellt bra är man på att skapa spänning genom att låta en spindel krypa mot t ex någons hand och sen i sista sekunden så lyfter personen på handen och lämnar rummet. Greppet användes en masse. Annars är det inte så creepy. Fokus ligger egentligen mer på Ross och om han ska lyckas som doktor och familjefar. Spielbergskt. Steven är ju även en av filmens exekutiva producenter.

Inget som sker, folk dör till höger och vänster, får några konsekvenser som känns. Allt puttrar på. Men så är det ju en lättsam komedi med lätta och mest mysiga skräckinslag. Det känns som en Steve Martin-komedi, typ Parenthood som kom ’89, fast med spindlar istället för en jobbig chef. Förresten så är det Harley Jane Kozak, som är Ross fru här, som spelar Rick Moranis fru i Parenthood. Jag tyckte väl att jag kände igen henne…

Några fler lösryckta kommentarer…

Under de inledande djungelscenerna tänker jag på filmer som King Kong och Cannibal Holocaust. Människan tror att man kan kontrollera naturen men det går fel, fruktansvärt fel.

Fotografen, vilken tönt. Han var ju fotograf och måste, eller borde, ha varit ute på uppdrag tidigare i jobbiga miljöer. Nu är han som en stor barnunge, totalt bortkommen i djungeln och bara vill hem till teven och titta på football. Märkligt.

Namnet på småstaden Canaima är för övrigt en homage till nationalparken Canaima i just Venezuela. Här hittar vi t ex världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Slutligen så säger Delbert (Goodman, som är filmens behållning får man lov att säga) nåt udda vid ett tillfälle: ”They got a saying, I believe it’s in the Benelux contries…”. Här avbryts han och det följs inte upp senare. Vad har de för talesätt i Beneluxländerna?

Kryp och/eller kräla nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear (länk funkar när Jimmy är klar med inlägget 😉 )
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (podsnack)
Har du inte sett den? (textkrönika)

Hitchcock: Vertigo

VertigoAlfred i profilTitel: Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Vertigo har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

James Stewart (vem annars?) spelar här en polis med höjdskräck. Efter att en kollega dödsstörtat från ett tak så väljer han att sluta hos polisen. Nu blir han kontaktad av en gammal studiepolare som vill att han ska bevaka hans fru, Madeleine (Kim Novak), som kompisen tror har blivit galen eller besatt av en död släkting, eller både och. Stewart tar sig an fallet och börjar bevaka frun. Han dras själv mer och mer in i mysteriet kring Madeleine och han blir besatt av att lösa gåtan om vad som händer med Madeleine.

Mmm, det här var en lite annorlunda film jämfört med Rear Window och The Man Who Knew Too Much (min kommentar: det kommer bonusrecensioner av dessa filmern om ett tag). Den är lite mörkare och något av ett psykologiskt drama. Stewart är riktigt bra som polisen som får svindel om han står på en för hög pall. Jag gillade verkligen hur Stewarts ansiktsuttryck ändrades och förvreds till en grimas när han drabbades av den där svindeln och är på väg att svimma. Han lyckas på nåt sätt fånga känslan där. Hehe, kul.

Själva historien är intressant och lyckas därför hålla mitt intresse uppe, trots att det egentligen inte händer så mycket. Jag hade sett filmen tidigare men jag kom inte ihåg så mycket, och jag var hela tiden intresserad av vad som skulle hända. Det var dessutom ganska svårt att gissa vad som skulle hända eller vad som egentligen låg bakom Madeleines beteende.

Spoiler
En bit in i filmen kommer en vändning (en sån där twist som man ser så ofta nu för tiden) som gjorde att filmen lyfte en del. Vad jag tänker på är när man fick reda på vad som verkligen hände när Madeleine ”dog” första gången. Jag tyckte i det läget – efter Madeleines första ”död” och när Stewart uppvaktade Judy – att filmen hade blivit lite seg och tråkig men nu lyfte den alltså åter.
Spoiler slut

Det som jag nämner inom spoilertaggar är ju verkligen ett sånt grepp som dagens filmskapare har tagit efter och Hitchcock var nog en av föregångarna.

Filmens klämkäcka inslag stod Barbara Bel Geddes för och det var harmlöst men ändå töntigt och ganska onödigt, enligt mig. En annan sak jag inte gillade var att filmen tappade en hel del mot slutet, trots det jag nämnde inom spoilertaggar. T ex så tyckte jag Kim Novaks beteende i slutet känns helt ologiskt och omotiverat. Vad håller människan på med? Nåväl, jag tycker filmen har en ganska skön lite mörkare stämning och Stewart visar prov på varierat skådespel. Jag gillade även de surrealistiska inslagen med drömsekvenser och annat. Det blir en stark trea.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Världens bästa film? Världens bästa film?! Really?! Vertigo ligger numera på plats nummer ett på Sight & Sounds lista över världens 50 bästa filmer efter att ha kickat den förra ettan Citizen Kane från tronen. Listan tas fram vart tionde år genom att kritiker världen över (den här gången drygt 800 st) får rösta på sin favorit. Som ni kanske förstår har jag svårt att förstå att detta skulle vara världens bästa film. Men, strunt i det nu. Vi, eller jag dårå, fokuserar på det som är bra med filmen istället (i alla fall till en början, haha).

Förtexterna av Saul Bass är som en liten kortfilm i sig och kändes modern. Bernard Herrmann står för musiken. Lite lustigt (kanske) är att jag lärde mig Herrmanns namn under mitt tema med Ray Harryhausen-filmer. Så för mig är Herrmann Ray Harryhausens hovkompositör, haha.

Återigen slås jag hur bra Hitchcock är på att få till spänning med bilder och klippning. Det finns en scen i inledningen som är underbar där Stewart kliver upp på en pall för bevisa att han kan bota sig själv från sig höjdskräck. En inzoomning på Stewarts fötter ger plötsligt en märkvärdig spänning. Under en lång sekvens i början följer Stewart efter Madeleine (Novak). Novak tar bilen, Stewart följer efter i sin bil, hon stannar vid ett museum, han stannar och följer efter in på museet, och så håller det på under en förvånansvärt lång tid. Här känner jag att jag är i händerna på en mästare. Det är bra och mysigt. Så mysigt att jag somnar. Haha, ja, faktiskt.

Vertigo byter riktning efter ungefär halva filmen. En viss händelse äger rum som ändrar förutsättningarna. Spoiler Jag syftar på när man fick se den blonda Kim Novak störta från klocktornet första gången och därmed försvann ur Stewarts liv (ja, nu var det ju inte Novaks rollfigur utan Stewarts studiekompis fru) Spoiler slut. Tyvärr blev filmen efter detta sämre och sämre. Men innan dess har vi fått en trevlig (och tecknad!) drömsekvens. Dessutom använder Hitchcock återigen greppet med dubbletter ett antal gånger. Bara Kim Novaks roll i sig är ju en dubblett men det förekommer även några scener som, så att säga, går igen.

Vertigo är även den första färgfilmen jag ser i temat och just färgen utnyttjas fint här. Färgen inne på restaurangen Ernie’s där huvudpersonerna är några gånger är djupröd. James Stewarts ögon är isblå. Kim Novak ser vid ett tillfälle ut som ett spöke då hon temporärt är ljussatt av gröna neonljus utanför en lägenhet.

Men tyvärr alltså, jag tycker filmen blir sämre, lite mindre intressant under sista delen. Barbara Bel Geddes kommer in och ut ur handlingen utan att bidra med nåt speciellt. Filmen övergår till att bli en melodram och det absoluta slutet känns ologiskt. För att upprepa mig själv: Vad håller människan på med?

Betyg när jag såg den 2006:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Undrar ni vilken film som Filmitchcock har sett idag? Svaret hittar ni här.

%d bloggare gillar detta: