Söndagar med Bergman: Stimulantia (1967)

Jag läser på IngmarBergman.se att mitten av 60-talet var episodfilmernas förlovade tid. Heta europeiska regissörer gjorde verk som Ro.Go.Pa.G.. Sverige ville inte vara sämre och Svensk Filmindustri gav i uppdrag till en rad svenska regissörer att göra varsin kortfilm. Men vad skulle den röda tråden bli? Hur skulle filmerna kunna knytas ihop tematiskt? Jo, det skulle handla om stimulans och filmen fick heta Stimulantia. Det visade sig föga förvånande att de åtta kortfilmerna som ingår inte hänger ihop för fem öre.

Innan varje kortfilm presenterar respektive regissör hur man ser på stimulans och varför man har gjort just den filmen man har gjort. En av filmerna är gjord av Ingmar Bergman och det är just därför jag har sett Stimulantia. Filmen inleds med ganska schyssta tecknade förtexter och mysig 60-talsjazz och sen börjar den första kortfilmen av Hans Abramson…

 

Upptäckten (Regi: Hans Abramson)
Abramson hävdar att barndomen kan vara en stimulans men att hans egen inte var det. Däremot måste Charlie Chaplins barndom stimulerat honom och lett till att han blev den han blev. Abramson har gjort en dokumentär i kortformat om Chaplins barndomskvarter i London. Först får vi dock se några arkivbilder (antar jag) från när Chaplin besökte Sverige tillsammans med sin dotter Geraldine. När Abramson sen kommer till London upptäcker han att området där Chaplin växte upp i princip består av övergivna rivningsobjekt. Dock finns här lekande barn och ledighetskommitén på den lokala puben. Det är alltid kul att se den här typen av vardagsskildring från förr.
3/5

 

Det var en gång två älskande (Regi: Jörn Donner)
Jörn Donner påstår att han ville göra en porrfilm som inte var en porrfilm eller vad han nu yrade om. Harriet Andersson och Sven-Bertil Taube tar in på hotell, badar i genomskinligt badkar, rakar sig (eller Harriet rakar Sven-Bertil snarare), dricker champagne i badet, och sen händer inte så mycket mer. Donner leker med klippningen. Det är fullt med jump cuts och frysta moment. Taube är ung och gullig. Andersson är coolt snygg. Som helhet är det inte speciellt bra även om det var trevliga 60-talsmiljöer, och autentiska dessutom eftersom det ju spelades in på 60-talet.
2/5

 

Konfrontationer (Regi: Lars Görling)
Det här var en positiv överraskning! Lars Görling har gjort en liten dokumentär om bilar, bilåkning i allmänhet och 24-timmarsloppet i Le Mans i synnerhet. Bilderna från Le Man är helt underbara. Det är som att se en nutida film om racing som ska utspela sig på 60-talet. Det är bara det att de rörliga bilderna vi får se är inspelade där och då på riktigt. Jag har upptäckt att gamla dokumentärer är en guldgruva. När de spelades in så kanske regissörerna inte alls tänkte på vilket tidsdokument de faktiskt skapar. Vi får även se några bilder från en svensk landsväg. Det var vänstertrafik och gula mittstreck, vilket gav en känsla av att det var bekant men ändå lite udda.
4/5

 

Daniel (Regi: Ingmar Bergman)
Nu kommer vi till Ingmar Bergmans insats och den föll platt. Här försvann den lätthet och humor som fanns med i de tidigare filmerna. Bergman presenterar som sagt sitt bidrag själv precis som de andra regissörerna. Det ska bli en film om sonen Daniels ansikte, från då han föddes till när han fyllde två år. Ni vet hur kul det är att titta på andra familjers semesterbilder eller bilder på andras barn. Nej, det är inte speciellt kul. Bra att du tycker om din son och hans ansikte, Ingmar, men det blir inte en speciellt rolig film för oss andra. Det bästa var när familjen (inklusive den gravida frun, pianisten Käbi Laretei) i de första bilderna, innan Daniel föddes, var ute och plockade svamp.
1/5

 

Birgit Nilsson (Regi: Arne Arnbom)
Arne Arnbom blir tydligen stimulerad av La Nilsson, dvs operadivan Birgit Nilsson. Vad den här lilla kortfilmen består av är först ett avsnitt där vi får se bilder från repetitioner inför en föreställning och sen själva resultatet. Birgit Nilsson verkar ha varit en helt underbar person. De bästa med filmen är det inledande klippet där Nilsson samarbetar med dirigenten och orkestern. Hon visar prov på humor och en härlig självdistans och en rejäl glimt i ögat. Hon har en skön pondus utan att vara dominerande på ett jobbigt sätt. Själva uppträdandet var mindre underhållande. Som helhet var det ändå en helt ok upplevelse.
2,5/5

 

Dygdens belöning (Regi: Hans Alfredson & Tage Danielsson)
Det första jag konstaterar är att den här filmen inte hade kunnat göras idag. Vad det handlar om är en komedi om en våldtäkt. Försök pitcha den idén idag. Jag tror inte det här är Alfredson och Danielssons bästa stund som komediskapare. Nu var det här ju förstås en annan tid men jag tycker inte filmen var speciellt rolig nånstans. Lena Granhagen spelar en tvätterska som blir våldtagen och som sen springer till en slemmig advokat (spelad av Alfredson) för att få mer betalt för sin ”insats”. Jag vet inte, jag kanske missar nåt, men bra var det inte.
1/5

 

Smycket (Regi: Gustaf Molander)
Det här var däremot nåt helt annat! Molander berättar innan filmen börjar att han ju egentligen gått i pension för länge sen men att han inte kunde motstå erbjudandet att spela in en novellfilm baserad på Guy de Maupassants korthistoria Smycket. Det som slutligen fick honom på fall var att Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand skulle spela huvudrollerna. Berättelsen handlar om status, fattiga vs rika, relationen mellan man och fru. Det var rörande att se Ingrid Bergman och Björnstrand, och så kul att höra Bergman på svenska också. Hon är strålande vacker, det är bara att konstatera. Dessutom bjuds vi på en twist som jag inte hade en aning om och som skulle få Shyamalan att dregla.
4/5

 

Negressen i skåpet (Regi: Vilgot Sjöman)
Well, ja, ni hör kanske på titeln att den här filmen nog inte heller hade kunnat göras idag. Titeln beskriver rätt så bra vad Sjöman har gjort för film. Det är en absurdistisk, surrealistisk och naivistisk vardagskomedi om en man (Lars Ekborg) i Farsta [sic!] som när frun (Inga Landgré) har åkt till jobbet på morgonen har fantasier om en ung svart kvinna i klädskåpet. Nej, nja, ja, det här funkade inte. Det blir mest fånigt och aningen pinsamt. Dock är den snygg i svartvitt och så förekommer det lite roliga metagrepp som när man byter till färg.
1/5

 

Helhetsbetyget till Stimulantia får bli en trea, en ganska svag trea men ändock en trea. Det som är bra med antologifilmer är ju samtidigt en förbannelse. Om man gillar en episod så vill man inte att den ska ta slut men om man inte gillar den så är det ju skönt att det kommer en ny film ganska så snart. Jag brukar ofta gilla de episodfilmer jag ser men det är oerhört svårt att gilla dem fullt ut och betyget blir nog aldrig högre än en trea. Precis som här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Såsom i en spegel (1961)

Nu börjar vi komma in på de filmer som gett Bergman sitt rykte om genomgående göra filmer som är stentrista och dystrare än dystrast. Året innan kom ju en annan dysterfilm, nämligen Jungfrukällan. Den vann en Oscar för bästa utländska film. Och gissa vad? Det gjorde Såsom i en spegel också. Jänkarna gillar tydligen dystra svartvita svenska filmer.

Lite trivia om Såsom i en spegel taget från IngmarBergman.se. Det var den första Bergman-film som spelades in på Fårö. Inspelningsplatsen fick Bergman på rekommendation från filmens fotograf Sven Nyqvist. Så här sa Harriet Andersson om inspelningen 2007:

”På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då.”



Min text om filmen skrevs i augusti 2003. Jag är förvånad över mig själv och att jag tydligen inte hade koll på vad ett kammarspel är…?

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus – jag uppfattade under hela filmen det som att han hette Linus men tydligen ska det vara Minus – och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog (nog? really?) inte är bra i längden.

Jag tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast enbart två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

Söndagar med Bergman: Kvinnodröm (1955)

Som jag skrev förra söndagen så gjorde Bergman på 50-talet tre komedier i rad. Först ut var En lektion i kärlek, vilket var en helt ok rulle. Det är ju svårt att misslyckas när man har Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck i rollbesättningen. Fast, jo, det kan man tydligen. Dagens film, En kvinnodröm, blev nämligen en rejäl trampmina för mig när jag såg den under den där Bergman-sommaren 2003.

Kvinnodröm handlar om två kvinnor: en ung modell, Doris, och en modefotograf, Susanne, som åker till Göteborg för ett fotojobb. Där vill Susanne träffa en gift man som hon haft en affär med tidigare och nu är besatt av. Doris gör precis innan resan slut med sin pojkvän och träffar i Göteborg en gubbe som till synes utan anledning vill köpa dyra klänningar och smycken till henne.

Jag tyckte att det här var en löjlig, fjantig och nästan pinsam film där speciellt Harriet Andersson som Doris är jobbig och spelar över. Som hon är i filmen kan inte nån vara, inte ens på den tiden. Eva Dahlbeck (Susanne) är bra i filmen, bl a i en telefonscen där hon ringer och vädjar till sin f.d. älskare. Men manuset är för dåligt helt enkelt. Det känns osammanhängande och bara fjantigt (jag har visst sagt det tidigare, men det en fjantig film). Betyget blir 1+/5 och det är den klart sämsta Bergmanfilm som SVT visat hittills. Även i denna film röker alla konstant. Jag känner igen detta fenomen även från amerikanska filmer från samma tid.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag kallar denna ”A Break Before The Shoot”. Fasiken, det känns som bilden är från en bättre film.

Söndagar med Bergman: En lektion i kärlek (1954)

En lektion i kärlek är en av de många filmer som jag såg när SVT körde en Bergman-retro under sommaren 2003 och av min text att döma blev jag aningen förvånad över komediinslaget och jag försökte sälja in Bergman som en komediregissör. Just En lektion i kärlek blev den första av tre komedier som Bergman gjorde under 50-talet. Efter den kom nämligen Sommarnattens leende och Kvinnodröm, men de kommer vi ju till så småningom.

En lektion i kärlek handlar om David och Marianne, ett gift par med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

Början av filmen kändes lite seg men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar för att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret som gnabbas med varandra mest på skoj har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt, bl a med en picknickutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror att han har sluppit undan, men då kommer gumman på den briljanta idén att spänna hästen för bilen. Gubben slapp inte picknicken detta året heller!

Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eva Dahlbeck visar upp bevisföremål 1A.

Tror ni att de kommer att få mycket läst?

Söndagar med Bergman: Gycklarnas afton (1953)

Parallellt med att jag bockar av de Bergman-filmer jag inte har sett tidigare och postar inlägg om alla filmerna här på bloggen så har jag även börjat lyssna på Sveriges Radios Bergmanpodden. Gunnar Bolin pratar med oftast två gäster om när de upptäckte Bergman, vad de egentligen tycker om gubben och så avhandlar man en eller två filmer. Lyssningsvärt, speciellt om man själv håller på att grotta ner sig i ämnet. Gycklarnas afton, som Bergmanpodden pratar om i avsnitt 9, är en av de filmer som jag såg under 2003 när SVT körde sin Bergman-sommar.

Jag har sett Gycklarnas afton från 1953. Den handlar om den kringresande cirkusen Cirkus Alberti. Direktör är den snälle men lite osäkre Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Anne, hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden: Harriet Andersson. Albert drömmer om att cirkusen ska mottas som hjältar när de kommer till en ny stad. Så går det ju till i USA (drömmarnas land) har han hört. Men cirkusen har mest problem: de är har inga pengar och de har blivit av med sina scenkläder.

Nästa stopp ska ske i staden där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Även Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare vid stans teater, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, drömmer också hon om ett annat liv.

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en rollfigur som man känner för. Han är snäll, och samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5 (eller 3,5 om man använder bloggens betygssystem).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den där prologen som jag nämnde i texten har nån på tumblr snappat upp och kopplat ihop med videon till David Bowies låt Ashes To Ashes. Ja, kanske det. Tyvärr kan vi ju inte fråga Bowie själv om han inspirerades av Bergmans film…

Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

Dogville

Titel: Dogville
Regi: Lars von Trier
År: 2003

Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.

3/5
%d bloggare gillar detta: