Into the Wild: The Edge (1997)

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

28 Weeks Later (2007)

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

%d bloggare gillar detta: