Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Luftslottet som sprängdes

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Den enfaldige mördaren

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

%d bloggare gillar detta: