King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Man from U.N.C.L.E. (2015)

filmspanarna_kvadratCavilllIbland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.

Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.

The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.

Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.

Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.

Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.

Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.

Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.

Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.

Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.

    

Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

Sherlock Holmes: A Game of Shadows


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Sherlock Holmes


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

Snatch


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

%d bloggare gillar detta: