Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

Söndagar med Bergman: Kvinnodröm (1955)

Som jag skrev förra söndagen så gjorde Bergman på 50-talet tre komedier i rad. Först ut var En lektion i kärlek, vilket var en helt ok rulle. Det är ju svårt att misslyckas när man har Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck i rollbesättningen. Fast, jo, det kan man tydligen. Dagens film, En kvinnodröm, blev nämligen en rejäl trampmina för mig när jag såg den under den där Bergman-sommaren 2003.

Kvinnodröm handlar om två kvinnor: en ung modell, Doris, och en modefotograf, Susanne, som åker till Göteborg för ett fotojobb. Där vill Susanne träffa en gift man som hon haft en affär med tidigare och nu är besatt av. Doris gör precis innan resan slut med sin pojkvän och träffar i Göteborg en gubbe som till synes utan anledning vill köpa dyra klänningar och smycken till henne.

Jag tyckte att det här var en löjlig, fjantig och nästan pinsam film där speciellt Harriet Andersson som Doris är jobbig och spelar över. Som hon är i filmen kan inte nån vara, inte ens på den tiden. Eva Dahlbeck (Susanne) är bra i filmen, bl a i en telefonscen där hon ringer och vädjar till sin f.d. älskare. Men manuset är för dåligt helt enkelt. Det känns osammanhängande och bara fjantigt (jag har visst sagt det tidigare, men det en fjantig film). Betyget blir 1+/5 och det är den klart sämsta Bergmanfilm som SVT visat hittills. Även i denna film röker alla konstant. Jag känner igen detta fenomen även från amerikanska filmer från samma tid.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag kallar denna ”A Break Before The Shoot”. Fasiken, det känns som bilden är från en bättre film.

Söndagar med Bergman: En lektion i kärlek (1954)

En lektion i kärlek är en av de många filmer som jag såg när SVT körde en Bergman-retro under sommaren 2003 och av min text att döma blev jag aningen förvånad över komediinslaget och jag försökte sälja in Bergman som en komediregissör. Just En lektion i kärlek blev den första av tre komedier som Bergman gjorde under 50-talet. Efter den kom nämligen Sommarnattens leende och Kvinnodröm, men de kommer vi ju till så småningom.

En lektion i kärlek handlar om David och Marianne, ett gift par med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

Början av filmen kändes lite seg men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar för att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret som gnabbas med varandra mest på skoj har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt, bl a med en picknickutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror att han har sluppit undan, men då kommer gumman på den briljanta idén att spänna hästen för bilen. Gubben slapp inte picknicken detta året heller!

Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eva Dahlbeck visar upp bevisföremål 1A.

Tror ni att de kommer att få mycket läst?

Söndagar med Bergman: Gycklarnas afton (1953)

Parallellt med att jag bockar av de Bergman-filmer jag inte har sett tidigare och postar inlägg om alla filmerna här på bloggen så har jag även börjat lyssna på Sveriges Radios Bergmanpodden. Gunnar Bolin pratar med oftast två gäster om när de upptäckte Bergman, vad de egentligen tycker om gubben och så avhandlar man en eller två filmer. Lyssningsvärt, speciellt om man själv håller på att grotta ner sig i ämnet. Gycklarnas afton, som Bergmanpodden pratar om i avsnitt 9, är en av de filmer som jag såg under 2003 när SVT körde sin Bergman-sommar.

Jag har sett Gycklarnas afton från 1953. Den handlar om den kringresande cirkusen Cirkus Alberti. Direktör är den snälle men lite osäkre Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Anne, hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden: Harriet Andersson. Albert drömmer om att cirkusen ska mottas som hjältar när de kommer till en ny stad. Så går det ju till i USA (drömmarnas land) har han hört. Men cirkusen har mest problem: de är har inga pengar och de har blivit av med sina scenkläder.

Nästa stopp ska ske i staden där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Även Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare vid stans teater, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, drömmer också hon om ett annat liv.

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en rollfigur som man känner för. Han är snäll, och samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5 (eller 3,5 om man använder bloggens betygssystem).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den där prologen som jag nämnde i texten har nån på tumblr snappat upp och kopplat ihop med videon till David Bowies låt Ashes To Ashes. Ja, kanske det. Tyvärr kan vi ju inte fråga Bowie själv om han inspirerades av Bergmans film…

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det regnar på vår kärlek (1946)

Andra filmen ut under mina söndagar med Ingmar Bergman blir, eftersom jag går i kronologisk ordning, hans andra film som regissör. Det regnar på vår kärlek heter den och den tillhör en av de filmer som jag har sett sen tidigare. Den här preblogg-texten skrevs i maj 2010.

Oj. Början av filmen är inte speciellt bra. Det är hafsigt berättat. Handlingen känns tunn och krystad. Vad handlar filmen om? Jo, vi får träffa två karaktärer från samhällets utkant, David och Maggi, som träffas på stadens tågstation och därefter slår följe för att starta ett nytt liv tillsammans. De bosätter sig efter en del trassel i en kolonistuga. Huvudpersonernas agerande känns ologiskt. Jaha, hoppsan, plötsligt var de ihop. Nu var de i och för sig ensamma och kunde lika gärna slå följe, men det framgår aldrig riktigt varför. Visst, det förklaras senare i filmen varför de agerar som de gör – men nja, början kändes märklig. Barbro Kollberg som gör rollen som Maggi spelar ibland över. David görs av Birger Malmsten. Jag vet inte, det känns lite som han var en pretty boy för sin tid. Stilig men möjligen lite träig. Malmsten har för övrigt varit med i ett gäng Bergman-filmer.

Positivt i filmen är bl a en noir-känsla som ibland infinner sig, främst i början. Det förekommer en del roliga karaktärer. Hjördis Petterson är t ex perfekt som satkärring, och sen är ju Julia Cæsar alltid sevärd. Ibland blir det ett sorts folklustspel och då är det inte så bra. Bl a är det två jobbiga luffartjuvar som stör. Rollfiguren Håkansson (Ludde Gentzel) som säljer stugan till det unga paret är dock riktigt bra och lurig (han saknar sina barn och barnbarn och har därför blivit girig).

Filmen har metainslag, nåt som Bergman experimenterade med ett flertal gånger. Filmens berättare är t ex både rollfigur och berättare (en av filmens bra karaktärerna för övrigt). Det regnar på vår kärlek avslutas med en rättegång mot våra två huvudpersoner. Rättegången känns inte som en verklig rättegång i filmens verklighet utan mer symbolisk.

En sak som jag gillar med vardagsdramer, och även noir-rullar, från förr är att man får en inblick i hur det såg ut och funkade i samhället då. Vilka värderingar och kulturella saker som har ändrats. Uppenbart hade kyrkan och präster fortfarande stor makt i 40-talets Sverige. Och rökte gjorde man också, och då även på vita duken. Det regnar på vår kärlek är inte den Bergman som Bergman så småningom blev. Här är det liksom action direkt. Det förekommer inte nån känslomässig uppbyggnad under en längre tid och sen ett väldigt känslosamt slut. Här är slutet istället ganska sentimentalt. Lite kul är att Bergman (enligt Bergman själv) ringde producenten Lorens Marmstedt dagen efter premiären och förklarade att han aldrig mer skulle göra film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

%d bloggare gillar detta: