Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det regnar på vår kärlek (1946)

Andra filmen ut under mina söndagar med Ingmar Bergman blir, eftersom jag går i kronologisk ordning, hans andra film som regissör. Det regnar på vår kärlek heter den och den tillhör en av de filmer som jag har sett sen tidigare. Den här preblogg-texten skrevs i maj 2010.

Oj. Början av filmen är inte speciellt bra. Det är hafsigt berättat. Handlingen känns tunn och krystad. Vad handlar filmen om? Jo, vi får träffa två karaktärer från samhällets utkant, David och Maggi, som träffas på stadens tågstation och därefter slår följe för att starta ett nytt liv tillsammans. De bosätter sig efter en del trassel i en kolonistuga. Huvudpersonernas agerande känns ologiskt. Jaha, hoppsan, plötsligt var de ihop. Nu var de i och för sig ensamma och kunde lika gärna slå följe, men det framgår aldrig riktigt varför. Visst, det förklaras senare i filmen varför de agerar som de gör – men nja, början kändes märklig. Barbro Kollberg som gör rollen som Maggi spelar ibland över. David görs av Birger Malmsten. Jag vet inte, det känns lite som han var en pretty boy för sin tid. Stilig men möjligen lite träig. Malmsten har för övrigt varit med i ett gäng Bergman-filmer.

Positivt i filmen är bl a en noir-känsla som ibland infinner sig, främst i början. Det förekommer en del roliga karaktärer. Hjördis Petterson är t ex perfekt som satkärring, och sen är ju Julia Cæsar alltid sevärd. Ibland blir det ett sorts folklustspel och då är det inte så bra. Bl a är det två jobbiga luffartjuvar som stör. Rollfiguren Håkansson (Ludde Gentzel) som säljer stugan till det unga paret är dock riktigt bra och lurig (han saknar sina barn och barnbarn och har därför blivit girig).

Filmen har metainslag, nåt som Bergman experimenterade med ett flertal gånger. Filmens berättare är t ex både rollfigur och berättare (en av filmens bra karaktärerna för övrigt). Det regnar på vår kärlek avslutas med en rättegång mot våra två huvudpersoner. Rättegången känns inte som en verklig rättegång i filmens verklighet utan mer symbolisk.

En sak som jag gillar med vardagsdramer, och även noir-rullar, från förr är att man får en inblick i hur det såg ut och funkade i samhället då. Vilka värderingar och kulturella saker som har ändrats. Uppenbart hade kyrkan och präster fortfarande stor makt i 40-talets Sverige. Och rökte gjorde man också, och då även på vita duken. Det regnar på vår kärlek är inte den Bergman som Bergman så småningom blev. Här är det liksom action direkt. Det förekommer inte nån känslomässig uppbyggnad under en längre tid och sen ett väldigt känslosamt slut. Här är slutet istället ganska sentimentalt. Lite kul är att Bergman (enligt Bergman själv) ringde producenten Lorens Marmstedt dagen efter premiären och förklarade att han aldrig mer skulle göra film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

%d bloggare gillar detta: