Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: