After Earth

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

Moneyball

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

Transformers

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till, men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen, som man hittar under ”trams” i ordboken, går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden, då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

%d bloggare gillar detta: