Suburbicon (2017)

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

A Most Violent Year (2014)

A Most Violent Year är en film från 2014 som hamnade på min topplista över 2015 års bästa filmer. Hur kommer det sig? Läs här så får du svaret.

Filmens regissör heter J.C. Chandor och han är faktiskt något av en favorit, om man nu kan utnämna nån till favorit som bara har gjort tre filmer. I vilket fall har jag sett alla tre. De två tidigare är ”överleva ute till havs”-thrillern All is Lost och finansdramathrillern Margin Call. Båda två är stabila filmerfilmer.

A Most Violent Year är också en filmfilm. Den bygger helt på ett väl genomarbetat manus, duktiga skådespelare och ett gediget hantverk vad gäller det tekniska, som t ex fotot av den blivande mästaren Bradford Young (Arrival och Selma). Eller, förresten, i mina ögon så är Young redan en mästare.

Jag kan tänka mig att en del kanske finner filmen lite torr och tråkig. Den utspelas i New York i början av 80-talet och handlar om oljebranschen där, och då avses alltså nåt så roligt som distribution av eldningsolja för uppvärmning av hus.

Oscar Isaac spelar Abel, ägaren av företag som levererar oljan med lastbilar direkt till kunderna. Abel vet att det förekommer mycket ekonomiskt (och annat) fiffel i branschen men själv försöker han till varje pris hålla sig på rätt sida av lagen. När hans lastbilar börjar bli kapade och stulna på olja för flera tusen dollar börjar dock problemen för Abel. Hans förare vill kunna bära vapen och dessutom utan att ha licens för dem. Det ena leder till det andra och snart är det kris för Abel. Banklån dras in och en åklagare inleder en undersökning för att hitta oegentligheter inom Abels företag.

Det jag gillade mest filmen var nästan dess miljöer. Man har fått till känslan av att det är 1981 i New York på ett härligt sätt. Många scener utspelas under broar, på övergivna platser, lastkajer, öde parkeringar och vid gamla fabriker. Dessutom är det vinter och snö, och mycket graffiti. Härligt!

Jag får dessutom lite The Wire-vibbar (yay!). Det är i mångt och mycket en film om en stad. Staden spelar en roll. Hur hänger allt ihop? Vem dunkar vems rygg? Vem känner vem? Vem ska man prata med för att bli av med ett problem, och vad får man betala för det? Det är både intressant och spännande.

Abel är lite av en outsider som så starkt tror på att vara, eller försöka vara, helt laglydig. En sak som ställer till det lite för Abel är att hans fru Anna (spelad av ingen annan än Jessica Chastain) är dotter till en Brooklyn-gangster. Anna har skinn på näsan och vill inte lägga några fingrar emellan vad gäller de som kapar deras lastbilar. Fight violence with violence är hennes melodi. Kanske ett lite annorlunda upplägg då ju fruar i den här typen av filmer mest brukar vara oroliga eller inte lägga sig i och vara hemma med barnen.

Frågan filmen ställer sig är om man kan vara laglydig i en bransch som är allt annat än laglydig. Polisen kan inte hjälpa Abel. Men hur ska han då kunna skydda sig mot kapningarna? För att klara sig måste Abel i princip bli kriminell. För att genomföra det han vill måste han bli det han absolut inte vill. Han sitter fast i ett skruvstäd, hur han än gör.

Filmen har en episk känsla, eller jag fick i alla fall känslan av att filmen ville framstå som episk. Det handlar om distribution av eldningsolja i New York men det känns som att det lika gärna skulle kunna handla om möten under kalla kriget för att avstyra ett kärnvapenkrig. Trots till synes inte så höga insatser så kändes insatserna väldigt höga. Det kanske beror på att det egentligen handlar om mänsklig svaghet, snarare än Jordens framtid.

En sak jag noterade var hur det i många scener hörs bakgrundsljud av olika slag: flygplan, helikoptrar, tunnelbanan, lastbilar. Vad skulle det symbolisera? Ett maskineri som man inte kan stoppa? Ljudet av en stad som lever sitt eget liv, som Abel inte kan kontrollera?

Om jag ska nämna två filmer som jag kan dra paralleller till så dök Moneyball och Goodfellas upp i huvudet under titten. Moneyball, för att även A Most Violent Year lyckas göra en spännande och intensiv film av nåt som kanske kan tyckas torrt och tråkigt. Goodfellas, för att jag även här mot slutet kände en svettig desperation när Abel försöker lösa sina problem och jag ställde mig frågan om han skulle klara det.

Det är alltid skönt att se välgjorda filmer som litar på sig själv och sina skådisar. A Most Violent Year är en sån film. Tyvärr verkar den ha blivit lite bortglömd och just därför kändes det rätt att den hamnade på min årsbästalista för 2015 eftersom det var då filmen var aktuell. En lustig detalj är att en stor sajt som t ex Rotten Tomatoes har den som en 2015-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: