Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Max von Sydow tar reda på hur lång en minut är. Kan den vara… en minut?

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: