The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftsThe Girl with All the Gifts är en film som har det mesta. Ändå saknar jag nåt (fråga mig inte vad) och det det där riktigt höga betyget belönas därmed filmen inte med.

Vad är det den har som talar till dess fördel? Jo, det är en genrefilm (zombie-filmen i det här fallet) som faktiskt förnyar och twistar till genren på ett sätt som i alla fall jag inte har sett tidigare. Och då har jag ändå sett en del zombier (Obs! zombier, inte zombies! Ping, Sofia  😉 ) i mina filmdagar.

Filmen inleds som ett intensivt kammarspel som utspelar sig på en begränsad plats vilket höjer intensiteten. Därefter övergår den till att bli en roadmovie där våra huvudpersoner färdas med hjul eller till fots genom ett övergivet dystopiskt landskap med faror väntandes bakom vartannat hörn.

Som bonus får vi en härlig Glenn Close som en envis, men aningen för besatt och galen, forskare som är beredd att offra det mesta (inklusive sig själv) för att nå sitt mål.

Sist men inte minst har vi en underbar barnskådis i form av charmtrollet Sennia Nanua som visar sig vara filmens största badass.

Ja, jag har alltså inget att klaga på som ni märker. Handlingen? Jag tror inte jag går in på den så mycket. Det absolut bästa är att se filmen helt ospoilad. Men lite kort så utspelas den i England efter en zombieepidemi. En grupp människor, däribland soldaten Eddie (Paddy Considine) och läraren Helen (Gemma Arterton), vistas i en bunkerliknande forskningsanstalt där man försöker hitta svaret på gåtan om farsoten. Mer än så behöver man, och bör man, inte veta.

The Girl with All the Gifts för mina tankar, inte oväntat, till filmerna 28 Days Later och 28 Weeks Later. För mig slår den 28 Days Later på fingrarna men inte den högintensiva uppföljaren. Jag delar ut tre starka och stenhårda frökapslar, vilket inte är fy skam.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallThe Girl with All the Gifts har biopremiär fredag 7/10 och gillar du zombie-filmer så är det en skön uppdatering av genren.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

flickan-med-gavornaI samband med visningen under Malmö Filmdagar fick man även en trevlig liten gåva i form av boken som filmen bygger på. Tyvärr var det den svenska utgåvan men man kan inte få allt. 🙂 Mike Carey som skrivit romanen har även plitat manus till filmen. Fotot är taget på den trevliga restaurangen Vespa där den obligatoriska pastalunchen inmundigades efter filmen.

Byzantium

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Clash of the Titans


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Prince of Persia: The Sands of Time

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time
Regi: Mike Newell
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Jag kände en dag efter jobbet att det skulle passa perfekt med lite sandalaction. Och eftersom Voddler precis hade fått in Prince of Persia så kändes det som rätt val. Vad jag fick var snyggt packeterat trams, vilket var ungefär det jag ville ha. Handlingen är helt ospännande. Det är enbart underhållning för stunden. Vad vi får är snygga vyer, mycket sand, men även snöklädda berg. Och, just det, vi får även Jake Gyllenhaal som hårfager muskelman med rätt att svinga ett svärd, vilket var lite annorlunda. Ben Kingsley är också med och han är väl i princip alltid bra. Jag har nog sagt det förr, det är nåt med hur Kingsley pratar: lågmält men med en skarphet. Jaha, själva historien då? Ja, den är ett hopkok av legender, historia, heliga dolkar, vackra prinsessor och mördarsekter.

Nåt som talar för filmen är att det genomgående är ovanligt bra skådisar. Nånstans gör de filmen bättre trots att de kanske går på tomgång. Gyllenhaal har verkligen pumpat upp sig inför filmen. (Det är ändå inte så jobbigt som t ex för Robert De Niro i Raging Bull där De Niro måste vara både muskulös och fet.) Hur som helst är det ganska lång ifrån Donnie Darko för Gyllenhaal, även fast han också här är lite så där blygt udda med tjejer. I Prince of Persia förekommer det ändå lite småtrevligt gnabb mellan Gyllenhaal och prinsessan. Förutom det: en hel del Persian Parkour! Sen kan man fråga sig om det här är en propagandafilm mot skatter måntro? I vilket fall så gillar småföretagaren och strutsracefixaren spelad av en oigenkännlig Alfred Molina inte skatter.

3-/5

%d bloggare gillar detta: