Dagbok från en motorcykel (2004)

2009 hade Steven Soderberghs film, i två installationer, om Che Guevara premiär på bio i Sverige. Innan jag såg dessa filmer så passade jag på att kolla in Dagbok från en motorcykel, en biopic om den unge Ernesto. Texten skrevs i februari 2009.

Med tanke på Steven Soderberghs nu aktuella tvådelade film om Ernesto ”Che” Geuvara så kändes det helt rätt att se Walter Salles Dagbok från en motorcykel som ju kan ses som en prequel till Soderberghs filmer. Här gör pretty latinon Gael García Bernal rollen som den unge argentinske läkarstuden Ernesto Guevara som ger sig ut på motorcykelluffning genom Sydamerika med sin kompis biokemisten Alberto Granado (Rodrigo De la Serna). Slutmålet för de två är en leprakoloni vid Amazonasfloden där de har tänkt jobba. Resan kommer att förändra Ernesto för livet.

Det här var en film som blev bättre och bättre. Början är en normal trea. Det är helt enkelt två snubbar som är ute och reser. Dock visste man ju i bakhuvudet att det var en viss Che det handlade om. Men ändå bra att det är mer av en personlig film utan nån egentlig politisk agenda. Allt eftersom filmen fortgår så dras jag in i roadmovie-känslan. Filmen fick mig ressugen. Just det där att lämna något och bara ge sig ut. Och sen den bitterljuva känslan när det är slut. Musiken är bra, speciellt musiken, en skön melankolisk gitarr, under eftertexterna med bilderna.

Trots att filmen alltså handlar om Che Guevera så handlar den ändå om den unge argentinaren Ernesto och vad han upplever på sin resa genom Sydamerika och hur det förändrar honom. I filmen framställs han som sympatisk, blyg, timid, tafatt och ärlig. Men med en stark vilja att göra rätt. Lite kul är att kompisen Granado nämner att man borde göra revolution genom att gifta sig med nån med inflytande och därmed påverka. ”Utan vapen?!” tyckte Ernesto frågande. Denna replik hintade väl lite om vad som komma skulle när väl Ernestos timida jag kokade över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om Soderberghs Che-filmer kommer under veckan.

2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Neruda (2016)

Igår skrev jag om Victoria & Abdul, en film som jag tyckte innehöll en del märkliga aspekter, saker som helt enkelt inte funkade. Men där fanns ändå en i grunden bra komedi. Neruda fann jag också vara en mycket märklig film. Problemet var bara att här fanns inga som helst förmildrande inslag. Filmen var mer eller mindre en plåga från början till slut.

Jag visste ingenting om huvudpersonen, Pablo Neruda, den chilenske poeten och politikern, och inte heller gjorde filmen mig sugen på att reda på mer. Då känns det som en ganska misslyckad biopic.

(Pablo Neruda var ett taget namn och egentligen hette han Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto. Ja, Pablo Neruda var ju lite enklare.)

Filmen Neruda utspelar sig 1948 och är baserad på verkliga händelser. Den skildrar hur Neruda och hans fru tvingas gå under jorden eftersom Neruda riskerar att arresteras, kommunist som han var. Så småningom väljer Neruda att försöka fly landet. Oj, vad spännande det låter.

Filmen är bisarrt klippt. Mitt i en dialog så har plötsligt de som pratar med varandra flyttat sig 10 meter och sitter på verandan istället för inne vid köksbordet. Och det sker utan nåt klipp i dialogen. Detta märkliga grepp störde mig enbart. Vad var poängen? Om jag tänker på andra inslag i filmen får jag för mig att det kanske skulle poängtera att hela filmen bara var en enda iscensättning som inte alls behöver vara sann. En sorts metakommentar på sig själv. Inte vet jag.

Metainslag var det. Filmen leker med olika genrer, främst film noir. Som så ofta i film noir så förekommer det en berättarröst, in absurdum. Det är Gael García Bernals polischef som envisas med att delge oss sina innersta tankar. Bernals rollfigur är alltså polis, heter Óscar, är på jakt efter Neruda. Det enda Óscar hittar är kvarlämnade pocketböcker, deckare, som Neruda lämnar efter sig som små påskägg. Meta. Åh, vad smart, vad meta. Skit på dig.

Rollfiguren Óscar känns nästan lika patetisk och ointressant som Neruda själv. Här hade vi verkligen en odynamisk duo. Jag ställer mig även frågan om Óscar i sjäva verket enbart existerade i posören Nerudas egna medvetande?

Mot slutet av filmen får vi även en känsla av västern när vår ”hjälte” på hästryggen och i snö försöker ta sig igenom ett bergspass i Anderna. Neruda har en poncho som fick mig att tänka på The Man with No Name. Ingen cigarr dock. Eller hade han det? Jag minns inte.

Vem var Neruda? Vad vill filmen säga om Neruda? Jag förstår inte om filmen är en satir eller vad den är. För mig verkade filmen säga att han var en bluff och ett svin som led av en narcissistisk personlighetsstörning. En sån person funkar inte för mig som huvudperson i en film, i alla fall inte den här gången.

Filmens regissör heter Pablo Larraín och jag har faktiskt sett en annan film av honom och det är No där Gael García Bernal har huvudrollen. När jag läser min text om No så ser jag att även då noterade den märkliga klippningen där personerna byter plats men att dialogen bara fortsätter. Tydligen är detta grepp nåt som regissören är väldigt förtjust i och det används så mycket att det mest blir fånigt. Döda dina älsklingar säger jag!

Jag ser nu att Larraín även gjort biopicen Jackie och jag blir ju lite sugen på att se den för att se om jag ogillar den lika mycket som Neruda. Måhända är Larraín något av en vattendelare som regissör? Han har i alla fall en speciell stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioNeruda har premiär nu på fredag och jag kan bara säga att du gör bäst i att hoppa över filmen.

Andra som tycker till om Neruda: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Johan. Är detta chilin i den chilenska chili con carnen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

No (2013)

NoNo är historien om en diktators fall. Historien om ett nej medelst reklamfilm. Dessutom är det historien som gjorde att jag lärde mig historia. Chilensk historia i det här fallet. Visst, jag kände förstås till att en viss Augusto Pinochet tagit makten i en militärkupp den 11 september 1973 och sen behållit den makten under lång tid. Hur han sen blev av med makten, det var oklart för mig. (Eller blev han egentligen av med makten?)

Snyggingen Gael García Bernal spelar reklammakaren René som förmodligen tidigare varit en öppen Pinochetmotståndare men som nu tappat den gnistan. Han gör tillsammans med sin Pinochetvänliga chef Lucho (Alfredo Castro) reklamfilm för läskedrycker. René har en son tillsammans med sin (f.d.?) fru. Frun har inte tappat gnistan utan protesterar mot Pinochets våldsregim. Kanske detta är orsaken till att de, vad det verkar, inte längre lever ihop. Kanske det faktum att de fått en son som eventuellt kan utnyttjas för utpressning spelar in. Detta går filmen inte in på så mycket men att det finns saker under ytan är uppenbart.

1988 håller Chile en folkomröstning om diktatorn Pinochet ska få fortsätta vid makten i ytterligare åtta år. Två kampanjer drar igång, en NEJ- och en JA-kampanj. Båda får 15 minuter per dag på tv för sin sak. René blir anlitad av NEJ-sidan medan hans chef jobbar för JA. Hur ska det gå? Vilka sida utnyttjar bäst tv-mediets möjligheter. Folk med koll på chilensk historia vet förstås hur det går. Själv visste jag inte alls så för mig blev det en litet spännande del av filmen att få veta hur det gick i folkomröstningen.

Filmen ser ut att vara inspelad med en gammal VHS-kamera. Kontrasten är för hög och ofta blir bilden totalt övermättad med ljus, speciellt under utomhusscener då filmfotografen valt att filma rätt in i solen. Detta hände ofta så det måste ha varit ett medvetet grepp för att skapa en dokumentär känsla, och samtidigt en 80-talskänsla. Till den senare känslan bidrar även Bernals frisyr. Han har normal frisyr förutom en lång tofs i nacken. Det här var väl nån sorts synthfrisyr på 80-talet?

En notis, och det är en notis som gäller många filmer: Har ni tänkt på hur krystade dialogerna är ibland när rollfigurer flyttar sig från ett ställe till ett annat medan de pratar? Två personer börjar prata i en lägenhet. Den ena ställer en fråga. I nästa klipp som utspelar sig efter att de lämnat lägeneheten, tagit sig ut på stan och in på en bar svarar den andra personen på frågan som om inte nån tid alls har förflutit. Är det lathet eller konstnärlig frihet? Ska man bara släppa det och inte låta det störa en filmupplevelse?

En rolig detalj med filmen, en metadetalj, är att man har anlitat de verkliga personerna, t ex programledare i tv, som var med då på 80-talet när folkomröstningen ägde rum. Först visas autentiska tv-sändningar där man får se en 25 år yngre version av den person som sen är med i de scener som spelades in som en del av filmen. Ja, jag gillade greppet som gav en märklig metakänsla.

Jag gillade filmen men den kändes ändå nånstans lite blek. Jag blev aldrig helt engagerad. Kanske berodde det på att jag inte riktigt knöt an till huvudpersonen René.

Jag nämnde inom parentes i början att Pinochet kanske inte blev av med makten. När NEJ-sidan faktiskt vinner i filmen så kändes glädjen på nåt sätt ändå inte total. Det finns kanske några andra förklaringar till det, som att saker och ting liksom ändå går tillbaka till det normala, men faktum är att Pinochet aldrig blev åtalad för de brott som begicks under hans tid som diktator. (Jag har inte hjärnkoll på Chiles historia, som sagt, men att Pinochet var ansvarig för mord, tortyr och andra brott under 70- och 80-talet är väl ett accepterat faktum.) Istället blev Pinochet utsedd till arméchef och senare livstidssenator fick därmed åtalsimmunitet.

Hur som helst, kolla nu in en av NEJ-sidans reklamfilmer och lyssna på deras catchy jingel Chile, la alegria ya viene (Chile, lyckan kommer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det här var en av de filmer som man kunde hitta i en goodie bag som man fick under Malmö Filmdagar förra året. Även Fiffi grävde till slut fram den ur sin godispåse och vad hon tyckte om den kan ni läsa om här. NO o SÍ?

%d bloggare gillar detta: