Mowgli (2018)

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slumdog Millionaire

Titel: Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle & Loveleen Tandan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med ytterligare en Oscarsvinnare som möjligen inte håller måttet. Den här gången 2009 års hajpade vinnare.

Slumdog Millionaire är ett bländverk – en snygg yta men inget innehåll. Miljöerna och färgerna i Bombays slum är väldigt snygga. Vissa scener är ett fyrverkeri av färger och fart. Början av filmen där vi får följa Jamal och hans storebror Salim och deras äventyr för att överleva är spännande, obehaglig men ändå mysig. Jag gillade tågscenerna. Men filmens historia som helhet och speciellt sista halvan är svulstig och bara för mycket. ”Det är ödet”, ”Kyss mig”. Kom igen nu. Hur den här filmen kunde vinna en Oscar för bästa film är ofattbart. Fast ändå fattbart. Filmen trycker på rätt knappar, även för mig. Slutet är en saga men jag gillar det inte, ändå dras jag med trots dravlet. Men filmen passerar gränsen och blir rejält fånig mot slutet. Den klarar sig ändå från att bli underkänd.

3-/5

Apornas planet: (r)Evolution


Titel: Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes)
Regi: Rupert Wyatt
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Ni bör inte läsa den här recensionen om ni inte sett filmen och vill undvika spoilers.

James Franco spelar Will Rodman, en sån där forskare som tror att allt och alla kan botas med vetenskapen. I flera år har han försökt lösa gåtan med Alzheimers, hur man kan bota den jobbiga och tragiska sjukdomen. När filmen inleds är han i slutskedet av arbetet, studier pågår med schimpanser som försöksdjur. Om han kan lyckas få schimpanser att bli smartare så borde medicinen även fungera för att bota dementa människor, ja, ungefär så resonerar Doktor Will.

VD:n på företaget låter motvilligt försöken att fortgå men låter Will få veta att han inte ska låta sina känslor att styra. Här kan vi ana att det hela är personligt för Will. Och mycket riktigt, när vi får se honom komma hem efter jobbet är det till en far som blivit sjuk i Alzheimer.

Till slut är då stunden kommen. En schimpanshona, nummer 9, även kallad Bright Eyes, har uppvisat förbluffande resultat i intelligenstester och Will presenterar det nya läkemedlet för företagets styrelse. Will vill gå vidare med nästa steg: försök på människor. Styrelsen är imponerad över resultatet och allt verkar gå som på räls… men så får plötsligt Bright Eyes ett raseriutbrott, flyr från sin bur och orsakar kaos. Resultat: Will kan glömma det där med försök på människor. Ja, VD:n beordrar att alla apor ska avlivas med omedelbar verkan.

Efter tumultet som uppstår när Bright Eyes gick bärsärk så upptäcker en av Wills kollegor att Bright Eyes precis hade fött en lite unge. Hur slutar det här då tänker ni? Ska de verkligen avliva den lilla hjälplösa ungen? Nej, givetvis inte. Will anser att hon precis hade fött var orsaken till att Bright Eyes blev aggresiv och adopterar i hemlighet den lilla ungen som får namnet Caesar. Historien kan börja.

Tyvärr blev jag aningen besviken på den här rebooten/prequelen. På förhand hade det snackats en hel del om de otroliga datoranimerade aporna. Hmm, ja, det är möjligt att de var snygga. Ja, egentligen är det otroligt vad man kan göra med datorkraft och mjukvara. Men jag vet inte om det blir en bättre film för det. Sen tycker jag (och speciellt min bror) att det fortfarande finns tendenser till att de animerade karaktärerna studsar fram när de rör sig. Ehuru de voro apor de hoppade såsom som grodor.

James Franco är väl den jag tycker är bäst i filmen tillsammans med John Lithgow som spelar pappan. Det var kul att se Lithgow för övrigt, det var ett tag sen. Nu finns det väl inte så många andra kandidater till bästa skådis eftersom de flesta andra stora rollerna görs av datoranimerade/mocapade apor. Undrar hur Oscarsjuryn ska resonera här framöver, det måste ju bli en fråga att ta ställning till förr eller senare? Ska man dela ett eventuellt pris mellan Andy Serkis och en datoranimatör?

Freida Pinto är med som Wills flickvän Caroline. Hon gör en ganska intetsägande roll som Wills samvete och bättre sida. Hon har alltid nåt klokt att säga när Will gör saker som vi vet är fel. Men hon ställer givetvis alltid upp ändå. Pinto är helt ok men rollen är inte superkul.

Filmen och dess karaktärer gör en helomvändning med ungefär halva filmen kvar. Plötsligt inser Will att det han gör är fel. Man kan inte manipulera med natur, djur och människor. Han inser det efter att Caroline säger några kloka ord, förstås. Företagets VD gör däremot helt om åt andra hållet. Efter att först ha varit väääääldigt försiktig med experimenten så går han plötsligt all in, utan hängslen och livrem. Förklaringen som ges stavas p-e-n-g-a-r.

Brian Cox har en ganska meningslös biroll som chef på en sorts uppsamlingsplats för herrelösa apor. Och så Tom Felton (japp, Draco Malfoy himself) som chefens sadistiska son som älskar att reta och förnedra aporna. Får han betala dyrt för sina pojkstreck? Åhå, hur kunde ni gissa det. Stackars Felton, hoppas han inte har blivit typecastad som barnrumpaelaking. Och Andy Serkis? Har han blivit typecastad som mocap-skådis?

Den omtalade slutuppgörelsen på Golden Gate-bron tyckte jag inte var nåt speciellt. Istället för att bli begeistrad satt jag och tänkte på en Fantastic Four-film som har har en liknande actionsekvens uppe på en bro. Scenen där den gigantiska gorillan hoppar, som en groda, ut mot en helikopter och sen döende blir utdragen ur vraket av Caesar kändes inte klockren.

Lite kul är det att notera några referenser till de gamla filmerna, främst den första filmen. På en teveskärm glimtade t ex Charlton Heston förbi i nån gammal film (nån som tagit reda på vilken?). Vi får även se nyhetsflashar om den första bemannade expeditionen till Mars som spårlöst försvinner (men vi vet ju var och när det dyker upp igen). Och så leker Caesar med en byggsats av Frihetsgudinnan.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kände att jag inte blev riktigt engagerad av filmen. Den rullade på utan att riktigt sögs in. Kanske är det så att man aldrig kommer att kunna ersätta uttrycken i en människas ansikte med ettor och nollor.

De flesta andra recensioner jag har läst verkar vara lite mer positivt inställd till filmen än jag är. Här har ni en handfull andra åsikter från bloggosfären: Another Bughunt, The Velvet Café, Flmr, Filmrepubliken.

3-/5

%d bloggare gillar detta: