Johan Falk: Slutet (2015)

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: De fredlösa (2009)

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

Johan Falk: National Target (2009)

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Livvakterna (2001)

LivvakternaThe Falcon är tillbaka! Nej, jag pratar inte om Marvel-falken utan givetvis om den svenske polisen Johan Falk, gestaltad av Jakob Eklund. Livvakterna är den andra filmen om den gnällige kriminalinspektör’n från Göteborrrrg. Fast vänta, här har Falk blivit degraderad efter sina tilltag i den första filmen Noll tolerans. Ja, det är t.o.m. så att Falk säger upp sig och ansluter sig till ett privat säkerhetsbolag. Orsaken är att Sven Persson (Samuel Fröler), en gammal vän till Falk, blir hotad av skummisar från de östra delarna av Europa.

Tillsammans med en liten Fast & Furious-grupp ska Falk skydda Persson, något som polisen inte anser sig att tid eller resurser till. I gruppen ingår rollfigurer spelade av bl a Krister Henriksson och Alexandra Rapaport. Idel ädel svensk skådespelar-adel.

Hmm, inledningen var inte klockren. Vi får over the top-skurkar som utför over the top-våldshandlingar i läderjackor i ett grått och regnigt Estland. Det blev för pompöst och liksom fööör elaka skurkar. Nästan lite John Woo-varning här.

Som tur är så blir det genast bättre när vi kommer tillbaka ner på jorden i Sverige. Jag vet inte varför jag tycker Johan Falk är bättre än andra svenska polisdeckare. Kanske beror det på att jag i själva verket inte sett så många. Men det känns redan nu att filmerna blir mer personliga vilket gör att man som tittare lär känna huvudpersonerna.

Jag nämnde Fast & Furious och det gjorde jag eftersom jag kom att tänka på den filmserien medan jag såg filmen. I Livvakterna har vi en tajt grupp med olika personligheter som jobbar tillsammans. Det fanns nåt i jargongen mellan personerna i gruppen som påminde mig om F & F.

Efter ett tag, kanske från mitten och framåt, blir det rejält (och förvånansvärt) spännande. Precis som i den första filmen är actionsekvenserna kompetent gjorda. Regissör Anders Nilsson vet vad han gör när det gäller den aspekten.

Brister? Ja. Bitvis känns filmen daterad med den senaste tekniken inom övervakning och vapen. Det märks att man vill skryta med att man är först med det senaste. Problemet är att det känns märkligt 15 år senare. Det är även nåt med skildringen av Östeuropa som ett enda stort skurknäste som känns unket.

Lite lustigt, eller talande, är också att det är just Alexandra Rapaport som sitter på huk som en go-go-dansare på postern och inte nån av grabbarna.

Livvakterna är en helt ok actionrulle men blown away är jag fortfarande inte av Johan Falk & C0.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Noll tolerans (1999)

Noll toleransJag hade egentligen tänkt köra ett regelrätt tema om de 20 filmerna om polisen Johan Falk under namnen Falk-februari eller kanske Juni med Johan Falk. I februari blev det dock en Vikander-vecka istället och nu är det snart juni (hjälp!) och jag har inte riktigt kommit till skott med texterna. Istället för att skjuta upp det igen och döpa om det till en Juli med Johan Falk så låter jag helt enkelt startskottet ljuda nu istället och så portionerar jag ut inläggen när de är klara.

Mellan mina funderingar om Falk så kommer det recensioner som vanligt om andra filmer. Jag kan tycka att det blir ganska bra att lägga upp det så i slutändan. 20 inlägg i rad där jag jiddrar om Johan känns lite väl mastigt och enahanda. Nu blir det lite uppblandat. Fast visst, jag hade kunnat köra ett inlägg i veckan, men nu finns det ju ingen veckodag som börjar på F eller J. Eller, vaafaan, det gör det ju. Falk-fredag hade jag ju kunnat kalla spektaklet. Men så blir det inte. Håll till godo! 😉

Då börjar vi alltså. Från början. Första filmen om Johan Falk heter Noll tolerans och kom 1999. Regissör är Anders Nilsson (som skrivit manus tillsammans med Joakim Hansson) och i huvudrollen ser vi Jakob Eklund.

På julafton är Johan Falk ute på stan och ser ett rån äga rum. Han lyckas stoppa rånarna och dessutom rädda livet på en liten flicka. Leo Gaut, en av rånarna, skjuter i samband med tumultet en man utklädd till tomte. Tomtemannen dör senare och nu är det alltså mord det handlar om. Tre vittnen har alla identifierat Gaut (Peter Andersson) men när det är dags för rättegång tar de alla tillbaka sina vittnesmål.

Johan Falk blir vansinnig och går rouge, dvs han tar lagen i sina egna händer. Nu är det faaaaan noll tolerans mot kriminella som gäller.

Noll tolerans är en kompetent polisthriller. Inledningen har en bra nerv och intensitet. Peter Andersson är suuuverän som slemmig skurk. Helt galet bra faktiskt. Halleluja.

Det var kul att se Marie Richarsson också. Samma år som hon i Noll tolerans spelade Helén – mamman till flickan Nina (Hanna Alsterlund) som Falk räddar i inledningen – så var hon med i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Lite skillnad på produktioner kan man väl säga. I Eyes Wide Shut är hon endast med i en scen men den gör hon mycket bra tycker jag.

Det finns en scen i Noll tolerans som jag vet att Fiffi skrivit om tidigare (men inte i recensionen av Noll tolerans som jag länkar till men nån annan gång). Precis som scenen i Eyes Wide Shut handlar det om en scen där Richardsson är mycket upprörd. Hon skriker och gråter så att saliven sprutar, bokstavligen. Det hamnar t.o.m. med en loska på hennes haka som hon torkar bort medan hon fortsätter skälla ut Falk. I en amerikansk produktion kan jag inte tänka mig att scenen hade fått vara kvar. Här blev det nåt som bidrog till den jordnära känslan.

Jakob Eklund är bra som avig och gnällig polis. Jag har inga klagomål där.

Under eftertexterna spelas låten ”Sanning och konsekvens”, en riktigt skön (eller nostalgisk) svensk poplåt, skriven av Uno Svenningsson och sjungen av en viss Yasmine Garbi ser jag nu. Rackarns att jag inte kan hitta den nånstans att lyssna på online.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: