Captain Fantastic (2016)

capfanbannerEfter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

capfan1

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

capfan2

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

capfan3

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.

Frost/Nixon (2008)

Frost vs NixonInnan jag skulle se Frost/Nixon hade jag inte riktigt koll på vem som var filmens regissör. När så förtexterna presenterade en viss Ron Howard så blev jag direkt orolig och nästan per automatik uttråkad. Howard är en i mina ögon blek och totalt ospännande regissör. Skulle jag få ytterligare vatten på min hatkvarn i och med denna film om det mentala och verbala spelet mellan programvärden David Frost och ex-presidenten Richard Nixon? Ja, men se på fan! Karln kan ju göra film. Frank Langella är mycket bra som Nixon. Han kör med en del manér men jag köper honom. Michael Sheen gör en slemmig Frost som jag inte blir riktigt klok på. Är han seriös eller vill han bara bli kändis? En retorisk fråga möjligen. Ron Howards bästa film om du frågar mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Superman Returns

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

Good Night, and Good Luck.

Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.

Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).

Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.

Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.

Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.

4/5

Unknown


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

%d bloggare gillar detta: