Motståndaren (2002)

Nyligen publicerade jag en gammal text om Flickan på bron med bl a Daniel Auteuil. Idag kommer ännu en gammal preblogg-text om en film där Auteuil är med. Han inte bara är med, han totalt dominerar i filmen. Texten skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Motståndaren (L’adversaire) regisserad av Nicole Garcia (en kvinna kan vara värt att nämna för tydlighets skull) och med Daniel Auteuil i rollen som den gifte mannen med två barn som ljugit i 18 år av sitt liv. Alla i hans närhet, frun, barnen, föräldrarna och vännerna, tror att han är läkare och jobbar på WHO (Världshälsoorganisationen). I själva verket åker han bara iväg med bilen på morgonen, men jobbar inte utan går omkring i WHO-byggnaden, fikar, går i bokhandlar, åker bil, lyssnar på radio… På kvällen när han kommer hem lever han normalt familjeliv med sin frun och sina barn. Men verkligheten börjar komma ifatt honom nu, problem med pengar etcetera etcetera.

Filmen bygger på en verklig händelse, som slutade med att mannen tog livet av hela sin familj, och det är knappt man tror det är sant, men det är det alltså. Det gjordes en annan version av den läskiga historien 2001, Time Out (L’emploi du temps) av Laurent Cantet, där det inte slutar lika tragiskt som det gjorde i verkligheten. Jag kan säga så mycket som att Motståndaren följer verkligheten mer än Time Out gjorde. Auteuil är otäckt bra i sin roll.

Filmen handlar om ensamhet, meningslöshet, frustration att inte kunna berätta sanningen när man väl börjat ljuga. Filmen innehåller inte mycket våld, men det är en läskig stämning från början. Det våld som förekommer är ytterst obehagligt. Jag vred på mig i biostolen mot slutet. Jag fick fysiska reaktioner på det jag såg och skrek nästan ut ibland för att liksom stoppa det som hände. Jag tänkte lite på några av Michael Hanekes obehagliga filmer som Pianisten och Funny Games. Musiken var bra och gjord av David Lynchs kompis Angelo Badalamenti. Filmen är nog inte för alla, den är ju typiskt fransk, med mycket dialog och så (min kommentar: haha, ja, mycket dialog, och på franska dessutom, det är ju jobbigt). Jag ger den i alla fall 4/5. Rekommenderas. Jag tyckte den var snäppet bättre en Time Out som ändå är en sevärd film den med!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Svindlande insatser

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Ne le dis à personne

 

Titel: Ne le dis à personne (Berätta inte för någon)
Regi: Guillaume Canet
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Berätta inte för någon som den heter på svenska såg jag på Franska Filmfestivalenbiografen Sture i Stockholm för fyra år sen. Jag tyckte det kunde passa med en fransk film en dag som denna.

Filmen handlar om barnläkaren Alex Beck (François Cluzet) vars fru för åtta år sen föll offer för en seriemördare. Alex har inte gått vidare helt i livet efter sin frus död. Han lever ganska isolerad med få vänner, förutom en hund, sina svärföräldrar, sin syster och hennes fru Hélène (Kristin Scott Thomas). När två begravda lik hittas i samma område som Alex fru hittades samtidigt som han själv får mystiska e-brev börjar han undra vad som egentligen hände den där natten för åtta år sen.

Jag kom tänka på två saker när jag såg filmen. Den första är att det alltid är kul att gå på festival/special-visningar av olika slag. Det finns oftast en förväntansfull, koncentrerad stämning i salongen och dessutom slipper man irriterande moment i form av fjortisgäng som tävlar i att störa mest (gnällig, jag?). Den andra saken är att det är ännu roligare att gå på festivalvisningar och samtidigt bli överraskad av filmen man ser. Och på nåt sätt hänger dessa två saker ihop: om miljön är bra blir filmupplevelsen bättre.

Efter den parentesen konstaterar jag att Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig. Bland det första jag tänkte på var fotot, som liksom flöt fram och samtidigt drog fram filmen och handlingen. Färgerna, ljuset, bilderna, ja, riktigt bra. Klippningen är drömsk och svepande poetisk när det passar, men rapp och hetsig när det passar. Det andra som stack ut var ljudbilden. Framförallt riktigt bra originalmusik men även någorlunda bra användning av andra låtar. Ibland lite övertydligt dock som när låttexten går typ ”sometimes I drink too much” när Alex dränker sina sorger med sprit. Men överlag bra och stämningsfullt.

Filmen har egentligen inga döda punkter (förutom mot slutet, tyvärr). I början när det hela ska byggas upp imponerar foto, stämning och skådisar och sen när själva thrillern drar igång blir det spännande, mystiskt och ibland en del humor (bl a när Alex träffar gangsterkompisen Bruno). Bäst var nog en jaktsekvens till fots genom Paris som var bra klippt och höll en på kanten av biosätet. Tyvärr höll slutdelen av filmen på att förstöra upplevelsen. Man drar ut på handlingen lite för länge när allt ska förklaras långrandigt och spänningen försvinner. Men på nåt sätt lyckas man ändå sy ihop det genom några extra vändningar och filmen går i mål med en svag fyra i betyg. Rekommenderas!

4-/5

%d bloggare gillar detta: