Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Blaze (2018)

Blaze är Ethan Hawkes debutfilm som regissör. Höll jag på att säga. För det visade det sig nämligen att det är hans tredje fjärde (tack, Cecilia!) film i registolen. Men jag är ganska säker på att det är den som har fått mest uppmärksamhet.

Obs! Nästan alla länkarna i texten leder till underbara YouTube-klipp med härlig, oftast melankolisk musik, framförd av antingen skådisarna eller den artist de gestaltar.

Filmen är en biopic om, för mig tidigare helt okända, countrymusikern Blaze Foley. Vi får följa Blaze (spelad av musikern Ben Dickey) genom livet i lösryckta sekvenser, från det att han träffar sin flickvän Sibyl (Alia Shawkat), försöker lyckas som musiker, och fram till hans för alltför tidiga död.

Ibland räcker det med musik, stämning, foto och miljöer för att jag ska uppslukas totalt av en film. Blaze är ett exempel på en sån film. Miljön i det här fallet är den amerikanska södern precis som i Searching for the Wrong-Eyed Jesus (lyssna på tjejens magiska röst, Maggie Brown heter hon). Blaze är inte en strikt berättelse från a till ö som är lätt att följa. Istället är det en film som låter vackra sekvenser avlösa varandra i ett långsamt tempo som vaggar mig till nån sorts trans.

Med det sagt så förekommer det starka scener som för mig säger något om livet, och döden. När Blaze tillsammans Sibyl och sin syster besöker sin gamle far på ålderdomshemmet blev det rörande. Som barn spelade Blaze och hans syster tillsammans med sin far och mor musik och sjöng i kyrkor. Nu när det enda som pappan verkar vilja ha är cigaretter så blir det musiken som får honom att väckas till liv och röras till tårar (liksom jag). Lämpligt nog spelas pappan av Kris Kristofferson. Efter denna scen hade filmen mig på kroken om det nu inte hade det innan.

Det är lätt att dra paralleller till bröderna Coens film Inside Llewyn Davis och då inte bara för scener där det sjungs för en åldrande far. Även i Inside Llewyn Davis har vi en avig musiker som är för vrång, eller uppfuckad på ren svenska, för att kunna lyckas. Countryartisten Lucinda Williams har beskrivit Blaze så här: ”En genialisk och vacker förlorare”. Det passar väl hyfsat bra in på Llewyn också.

Musiken var det, ja. Jag tyckte den var helt underbar. Det är en form av country som jag verkligen gillar. Melankolisk country. Kanske mer nån form av folkmusik, långsam bluegrass eller vad man ska kalla den. I en scen som för min del hade kunnat pågå hur länge som helst spelar Townes Van Zandt, här gestaltad av musikern Charlie Sexton (bara 17 år gammal i klippet!), den underbara låten Marie (live från filmen!) med bluesig gitarr och en sorgsen fiol där kameran sakta zoomar in och solljuset från ett fönster gör att vi bjuds på linsöverstrålning som slår JJ Abrams (som tydligen enligt klippet slutat med denna ljuseffekt nu).

När jag läser om de musiker som spelar den här typen av musik så verkar i princip alla drabbade av inre demoner och drogmissbruk. Jag undrar lite varför? Är det livet som musiker som bjuder in till förfall eller är det helt enkelt inbyggt i ens personlighet och ofrånkomligt? Blaze kämpar med sina demoner. Han är oftast som en snäll brumbjörn. I andra stunder är han en man med stora brister och helt fel tankar i huvudet. Kan man säga att han är mänsklig kanske?

Även filmen har brister. Det hoppiga och olinjära berättande kanske inte funkar fullt ut. Fast efter ett tag gör det just det. Men sen blev det lite upprepande, framförallt när vi återkom till de två delar som inte hade att göra med relationen mellan Blaze och Sibyl. De två delarna var den sista konserten Blaze gjorde och en radiointervju med Townes och en annan musikervän.

Men bristerna är inte nog allvarliga för att sänka mitt betyg från en stabil fyra.

Jag är glad att såg Blaze eftersom det fick mig att leta runt på YouTube efter de artister som förekom i filmen. Jag hittade bl a detta klipp med en vacker men samtidigt väldigt mörk sång med Townes Van Zandt. När old-timern i bakgrunden börjar bli berörd…

Från dokumentären Heartworn Highways inspelad 1975.

Jag såg Blaze på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Filmfrommen

Blaze får vanlig svensk biopremiär 30 november.

A Star Is Born (2018)

Jag hade inga som helst förväntningar på A Star Is Born. Jag har inte sett nån av de tidigare versionerna av filmen. Jag är inte nåt vidare fan av musikaler. Fast just där har vi ju en positiv sak med 2018 års version: det är inte en musikalfilm utan en musikfilm. Stor skillnad! Det är en film som handlar om musik men vi slipper det eländiga med att rollfigurer börjar sjunga när de egentligen pratar. Detta otyg!

Det är bra det här med låga förväntningar, eller i det här fallet inga förväntningar. Det är svårt att bli besviken då och jag blev inte besviken. Nej, snarare positivt överraskad över filmen.

Öppningen är strålande. Vi kastas direkt in på scenen, bokstavligen. Vi är tillsammans med Bradley Coopers countryrockande Jackson Maine på en konsert. Basen pumpade och gitarren ylade i salong två på Victoria. Man riktigt kände hur svetten lackade. Just detta är nåt filmen helt klart har lyckats med: att fånga stämningen för en artist som står på scenen framför en stor och högljudd publik.

Jag såg ett avsnitt av The Graham Norton Show med både Bradley Cooper och Lady Gaga som gäster och Bradley, som ju här begår sin regidebut, berättade om vart han fick inspirationen till att göra filmen ifrån. Tydligen hade Bradley varit backstage på en Metallica-konsert. Ja, eller han hade snarare varit på scenen bakom Lars Ulrich och hans trumset. Det hade varit en intensiv upplevelse att se svetten rinna nerför Lars nacke och nåt som han ville fånga på film. Och det lyckas han alltså bra med.

Efter denna intensiva inledning introduceras vi till sångerskan Ally som ju, vilket alla vet, spelas av Lady Gaga. Jack stapplar efter konserten in på en bar för att tillgodose sitt alkoholbehov. Det visar sig att han hamnat på en dragbar där Ally sjunger Édith Piaf. Ally sjunger så bra att Jack i princip börja stalka henne för att få Ally att börja sjunga sina egna låtar. Till slut ger Ally med sig och blir influgen med privatjet till en av Jacks konserter och efter det förändras hennes liv för alltid.

Det finns mycket att gilla med filmens inledning. Musikscenerna är mycket bra och Lady Gaga har en pipa som inte går av för hackor. Dessutom visade hon sig vara en riktigt bra skådis också. Eller så är hon bra på att spela sig själv helt enkelt. Allys story i filmen påminner säkert en hel del om Lady Gagas egen historia, i alla fall till viss del. Det finns en intressant meta-aspekt här som jag inte kan låta bli att fundera över.

Tyvärr tycker jag filmen tappar i tempo och jag mitt intresse en bit in. Så länge det handlade om Allys osäkerhet och tro på sig själv så var jag helt med på noterna (ehe). När sen Ally börjar samarbeta med en agent och ska göras om, popifieras, så kändes filmen inte alls lika äkta och engagerande. Den där agenten var en stereotyp, en elaking som vill utnyttja sin artist för egen vinning.

I den senare delen av filmen blev det även mer fokus på Jacks problem med droger och alkohol och det var kanske inte så intressant att följa i längden. Dessutom vet jag inte heller hur trovärdig Bradley Cooper var som avdankad och alkad artist med sina bländvita tänder, solariebruna hy och antydan till tvättbräda på magen. Postitivt var dock att Bradley överraskade med att faktiskt kunna sjunga, så på det sättet var han trovärdig som artist.

En detalj som jag tycker filmen är luddig med är vad Ally (och filmen själv) tycker om hennes nya stil med mer poppig musik och dansare. Jack är tydlig med att han tycker att Ally inte är sig själv. Men vad tycker filmen och vad tycker Ally själv. Det framgår aldrig riktigt. Man tangerar vid det men det blir aldrig tydligt, vilket jag tyckte kändes ouppklarat och därmed otillfredsställande.

Ett stort plus var att standup-favoriten Dave Chappelle dök upp i en liten biroll i en mysig sekvens där Chappelle droppade en del visdomsord. Och sist men inte minst så är ju Sam Elliott med och det är ju aldrig fel.

Jag ger A Star Is Born tre stabila och möjligen på sin höjd lite fuktiga näsdukar.

A Star Is Born var månadens filmspanarfilm och kolla nu in vad mina spanarvänner tyckte om den. Lyckades Lady Gaga röra dessa luttrade filmtittare till tårar med sin känslomässiga sång? Om jag säger att det gräts en hel del i den välfyllda salongen på Victoria så är det nämligen ingen överdrift.

Sofia
Fiffi
Carl

En stjärna som aldrig blev en stjärna: Eva Cassidy.

On Chesil Beach (2017)

Månadens filmspanarfilm On Chesil Beach såg på ytan, och då menar jag bokstavligen i form av postern, ut som ett romantiskt drama i stil med Brooklyn. Vi har Saoirse Ronan på en strand med en snubbe och känslan var att vi skulle få se ett mysigt drama fyllt med romantik och förvecklingar men som givetvis skulle sluta med att ”de får varandra”.

On Chesil Beach är inte den filmen. Den är inte Brooklyn 2. Men på ytan kan det kanske verka så. Vi möter Florence (Ronan) och Edward (Billy Howle), våra två älskande, som precis har gift sig och är på smekmånad på ett hotell vid kusten. Nu ska äktenskapet… vad ska man säga… fullbordas, vilket de båda verkar vara väldigt nervösa inför.

Varvat med dessa obekväma och väldigt märkliga scener får vi i tillbakablickar se sekvenser från Florence och Edwards liv och hur de träffades, och av nån anledning blev ett par.

”Av nån anledning blev ett par”, skrev jag. Ja, för jag tycker inte direkt romantiken flödar här, och det flödar ännu mindre när de väl är gifta. I princip genom hela filmen så känns det som att de är främlingar för varandra. Tidsandan (tidigt brittiskt 60-tal) och synen på sex spelar förstås in, och allt (den obekväma stämningen) får sin förklaring. Men problemet för mig är att det är upplagt som en twist. När väl ”avslöjandet” kommer så är det liksom för sent eftersom allt har varit så obekvämt och märkligt fram till dess. Jag brukar normalt gilla brittiska kostymdramer där det kryllar av undertryckta känslor men där romantiken spirar samtidigt. Här blev det mest obekvämt. Obekvämt var tydligen ordet.

Det som till slut sänker filmen är avslutningen som var onödig, övertydligt och bara konstigt. Man har av nån anledning valt att skohorna in två epiloger som utspelar sig i framtiden (1975 och 2007) där vi får se vad som hänt med Edwards och Florence.

Dessutom bjuds vi här på de sämsta gammelsminkningarna jag har sett på länge. Obegripligt dåligt. Det funkade inte i Harry Potter och det funkade inte här. Använd äldre skådisar istället om ni inte kan bättre. Om jag var på filmen sida så gick jag i det här läget över till att vara mot den. Ronan och Howle, och övriga, såg ut som rumpnissar från Ronja Rövardotter. Katastrof.

On Chesil Beach bygger på en roman med samma namn av Ian McEwan, som ju även skrivit förlagan till Atonement (där vi ju också hittar Saoirse Ronan i en av rollerna). Här har McEwan skrivit filmens manus så jag vet inte om det är han vi ska skylla på när det gäller filmens spola fram-sekvenser. Eller var det filmens producenter som ville få till ett slut som man trodde skulle tilltala publiken och tvingade McEwan?

Jag läste Wikipedia-sammanfattningen av det som hände i romanen och där lät allting så mycket bättre. Där blev det tänkvärt, sorgligt och melankoliskt på rätt sätt kände jag, utan påklistrade gråtscener, och påklistrat silikon (om det nu är det man använder i ansiktsmasker).

Jag gillar det som filmen tar upp men eftersom det presenterades i form av en twist så var det som att tyngden och allvaret försvann. Men det finns nåt väldigt intressant ändå i berättelsen, att de båda inte kastar sig över varandra och utövar älskog på stranden. Synd bara att det inte funkade då jag aldrig kände nåt för huvudpersonerna (denna så klyschiga invändning). Jag tror att upplägget med tillbakablickar gjorde mer skada än nytta. Slutligen så var det för sent, oförtjänt och krystat när väl filmen försökte blåste på allt den hade i slutet. Känslostormen uteblev för mig.

Nu låter jag väldigt kritisk, med all rätt, men filmen är snygg och utspelar sig i härliga brittiska miljöer så en tvåa får den ändå.

Kolla nu in om de andra filmspanarna tycker att filmen simmade som en delfin eller strandade som en val.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia
Filmfrommen-Mikael
Har du inte sett den?-Carl

 

Voffo gör di på dette viset?

Tully (2018)

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

A Quiet Place (2018)

Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.

I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.

I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).

Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…

Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.

Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.

Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.

Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.

Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?

Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.

Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.

Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?

Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Black Panther (2018)

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Suburbicon (2017)

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Downsizing (2017)

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr