Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

Valerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

The Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

The LEGO Batman Movie (2017)

Hur många skämt per minut klarar den mänskliga hjärnan? Eller i det här sammanhanget kanske enheten ska vara skämt per sekund! Jag konstaterar i alla fall att min egen, tydligen underutvecklade, hjärna inte klarar det skämttempo som hölls i den förra lego-filmen, The Lego Movie från 2014.

Apropå högt tempo så kom jag att tänka på rappare som spottar ur sig orden med blixtens hastighet. Imponerande — visst — men när man missar 90% av det som sägs så är det lite utan värde, åtminstone själfullt värde.

Men jag tycker ändå detta snabbpratande är coolt. Brukar inte auktionsutropare glänsa med detta också? Det är som en egen gren som har lite mindre med musik och mer med tävling att att göra. I slutändan är ju flyt, rytm och innehåll förstås viktigare än tempo när det gäller hiphop. Precis som när det gäller film.

Åter till ämnet för dagen: den nya lego-filmen, The LEGO Batman Movie. I den första lego-filmen dök den kappade korsfararen upp i en liten cameo. Många gillade den mörkröstade superhjälten så därför har han nu fått en helt egen spin-off-film.

Lädderlappen stortrivs med livet som hjälte i Gotham City. Han hyllas av alla och älskas av barnen. Ja, t.o.m. Jokern bedyrar sin (hat)kärlek.

Fast vänta. Är Bruce Wayne egentligen nöjd med tillvaron? Kanske inte. Efter uträttade stordåd åker han hem till sin grotta där han i sin ensamhet förlorar sig i gamla familjeporträtt med sina döda föräldrar, äter hummer, spelar elgitarr och tittar på Jerry Maguire. Hans enda sällskap (och kanske t.o.m. en vän) är betjänten Alfred.

Master Bruce har helt enkelt problem med knyta an till andra. Hellre sura solitärt än riskera att förlora en nyfunnen vän.

Men när Jokern iscensätter ännu en sinister plan tvingas Lädderlappen en gång för alla se sina problem med närhet till andra i vitögat.

När jag beskriver handlingen så låter det som en ganska bra film. Jag brukar gilla filmer om människor som övervinner sina inre demoner. Men nu är The Lego Batman Movie först och främst en enda lång referensfest. Och det har aldrig varit min grej.

Filmen är en störtflod med populärkulturella referenser och skämt. Och det har som sagt aldrig varit min grej fullt ut. Jag kan uppskatta det på nån nivå men det blir aldrig roligt på riktigt för mig. Det är samma sak med mockumentärer.

Hur utnyttjar man då själva lego-konceptet här? Knappt alls skulle jag säga. Den lekfullhet och koppling till riktiga människor som leker med lego i verkligheten som ändå fanns i den första filmen finns inte här. The LEGO Batman Movie känns mer som en vanlig animerad actionkomedi som inte hade behövt innehålla just lego. Visst, det dyker upp några stora monsterfigurer från äldre tiders filmklassiker (gissa vilka?) som är byggda av lego-bitar. Men ändå, det går inte att komma ifrån, det här är en mer generisk och därmed mindre intressant film.

Om jag ändå ska berömma filmen så gillade jag inledningen med vår ensamma lädderlapp hemma i sin grotta. Äntligen kunde man andas ut och ta in filmen eftersom det inte var fem klipp per sekund. Tänk om man bara hade kunnat gå hela vägen och låtit scenen vid mikrovågsugnen tagit just den tid som Lädderlappen knappade in på timern.

Ett sista beröm. Min favorit bland röstskådisarna var helt klart Ralph Fiennes som Alfred. Vilken skönt len och stilla röst. ”Would That It Were So Simple”. Jag litar på honom. Nästan i Morgan Freeman-klass. Men varför spelade han inte även Voldemort?

Jag avslutar med lite negativt igen. Under filmens actionsekvenser zonade jag mest ut, förutom när jag nickade till (well, det är väl den ultimata utzoningen).

The LEGO Batman Movie var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tycke. Var det bara min hjärna som överdoserade?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

 

Apropå snabb rap/snabbt prat så har ni här tre klipp här som är lite roliga. Först en fyndig alfabetsrap, sen ett Guinness världsrekordförsök med kulspruterapparen Rebel XD, och slutligen en auktionsutropare som snackar som en banjo.

(Aha, det är alltså bryggeriet Guinness som ger ut Guinness rekordbok. Det förstod jag inte förrän just i detta nu. ”Fascinating!” som Mr Spock skulle ha sagt.)

I, Daniel Blake (2016)

Tre år innan Ken Loach gjorde Kes – falken (en sån där film som jag har för mig vi fick titta på i skolan) så fick han tydligen 1966 sitt genombrott med tv-filmen Cathy Come Home. Nu, 50 (!) år, senare vinner alltså Loach vid 80 års ålder Guldpalmen i Cannes. Snacka om driv och engagemang. Woody Allen-varningen på den mannen.

I, Daniel Blake är djupdykning ner i ett brittiskt (och förmodligen svenskt) systemet för social trygghet och välfärd som fallerat. Titelns Daniel Blake (Dave Johns) är en snickare som återhämtar sig efter en hjärtattack. Hans läkare förbjuder honom från att börja jobba igen men hos försäkringskassan tycker man att han visst kan börja jobba. Han kan ju sätta på sig en hatt och gå 50 meter. Ja, så lyder logiken. Daniel tvingas gå på cv-kurser och söka jobb samtidigt som han försöker (försöker!) överklaga beslutet om indragen sjukpenning.

På en av arbetsförmedlingarna träffar han på den ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires). Katie kom tio minuter för sent till ett obligatoriskt möte och får därför en varning och indragen a-kassa (eller vad det nu handlade om). Katie är ny i stan och åkte därför vilse på väg till sitt möte. Daniel och Katie blir vänner, vilket för Daniel (vars fru dog några år tidigare) innebär att han får några att bry sig om igen.

Jag gillar filmen. Jag trodde att det skulle handla om en film som gick i nån sorts misär-stil. Fast om jag tänker på de Ken Loach-filmer jag har sett så brukar det väl ofta finnas en hel del humoristiska inslag. Så även här, vilket gör att allt inte är nattsvart misär, grått och trist. Daniel spelas alltså av Dave Johns och nu i efterhand läser jag att han är (standup-)komiker, vilket jag tycker lyser igenom i filmen på ett bra sätt.

Den misär som i viss mån skildras känns i magen snarare än att den är frånstötande. Jag tänker till exempel på en viss scen på en matbank som Katie och Daniel besöker.

Jag gillar Daniels sätt att, hur det nu är möjligt, hantera de mer eller mindre absurda situationerna som uppstår i hans försök att kommunicera med myndighetspersoner. Det hela känns som en Monty Python-sketch eller taget ur en Kafka-roman. Daniel tar det dock oftast med ro även om han förstås blir upprörd och frustrerad. Men på nåt sätt lyckas han ändå se den absurda humorn.

Jag tror filmen i grunden är sann. Jag tror inte Loach överdriver nåt speciellt i de situationer som uppstår när byråkratin går i overdrive. Däremot kanske han överdriver en del i själva berättandet. Exempelvis förekommer det några scener när Daniel försöker använda en dator och… ja, han är inget datorgeni om man säger så. Mot slutet hålls det även ett tal som kändes som regissörens tal snarare än rollfigurens. Jag kan även tycka att upplösningen kändes lite väl förutsägbar.

Men allt som allt är det en varm film med förvånansvärt mycket humor och ett stort hjärta.

I, Daniel Blake var denna månads filmspanarfilm, förtjänstfullt vald av Sofia. Efter filmen gjorde vi ett, för egen del, mycket efterlängtat och kärt återbesök på puben Wirströms i Gamla Stan. Jag tror vi spenderade minst 45 minuter bara på att diskutera Tom Fords Nocturnal Animals ur alla tänkbara synvinklar. Det går liksom inte att göra på Vapiano.

Här hittar ni de andras åsikter om I, Daniel Blake.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

Movies – Noir-Christian såg filmen redan under Stockholm Filmfestival och här hittar ni hans recension.

#SFF16: Hell or High Water (2016)

Efter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

Hell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Jätten (2016)

Jätten är en speciell film. Jag, och säkert andra med mig, vill kalla det för diskbänkssurrealism, socialsurrealism, vardagsdrama med inslag av magisk realism eller nåt i den stilen. Det finns säkert exempel på andra filmer, även svenska, som har ett liknande koncept men för mig känns Jätten ändå speciell (på ett bra sätt).

Regissören Johannes Nyholms film handlar om den snart 30-årige Rikard som (till synes) inte har det lätt i livet. Han är autistisk, bor på ett gruppboende, har nåt typ av syndrom som gett en stor böld som täcker halva ansiktet och även utövar ett farligt tryck på hans hjärna. Dessutom har han pga syndromet svårt att gå och så blev han lämnad av sin mamma som fick en psykos efter att hon fött honom.

Japp. Happy life! Not. Kan man tycka. Men grejen är att Rikard ändå trivs med tillvaron, får jag intrycket av. Hela hans värld kretsar kring en sak: BOULE. Han är med i en bouleklubb i Göteborg och ska vara med i nordiska mästerskapen. Och oj, vad han ser fram emot den kommande tävlingen. Tillsammans med sin otroligt sympatiske och lojale klubbkompis (och vän) Roland (Johan Kylén) studerar han videor med de regerande danska mästarna för att hitta deras svagheter. Rikard lever för sin boule och tränar (trots att han förstås inte får) hemma i sin lägenhet.

I filmens inledning sker dock en olycka under ett av klubbens träningspass. Det hela leder till att Rikard inte ska få vara med på mästerskapen. Hela hans värld rasar samman.

Ja, när man på ytan beskriver vad filmen handlar om så kan det tyckas att det här handlar om en tung och grå film. Men grejen är att Jätten inte bara blandar upp realismen med magiska inslag utan realismen har en värme och en humor som väcker till skratt.

Om ska försöka hitta referenser till andra filmer så skulle jag beskriva det som om Ruben Östlund regisserat en fiktiv version av den underbara dokumentären Plötsligt i Vinslöv (och släng in lite Mask och The King of Kong också). I Vinslöv handlade det om minigolf, här alltså om boule. En av medlemmarna i klubben heter Greger och är en av de roligaste paragrafryttare jag träffat på på vita duken. Det är underhållning på hög nivå när klubben har årsmöte och Greger vill ta upp frågan om de nya parkeringsplatserna… Men det ska visa sig att det lönar sig att ha en paragrafryttare i klubben.

Jätten är också en sportfilm, med en underdog som kommer igen, där spänningen byggs upp inför det kommande stora mästerskapet. Hur ska det gå? Hur ska man lyckas slå de kaxiga unga danskjävlarna? Spänning!

Musiken var för härlig också, speciellt under de surrealistiska inslagen där Rikard i sitt inre ser sig själv som en jätte som vandrar omkring i fjällvärlden med bouleklot stora som Globen.

När jag nu skriver det här är det väldigt nära att jag lyckas övertala mig själv att dela ut en fyra i betyg. Jag har velat fram och tillbaka mellan en stark trea och en vanlig fyra och jag bestämmer mig i detta nu för en trea. Varför inte fyra? Ja, det är det vanliga. Jätten är en riktigt bra film men av nån anledning blev jag inte totalt indragen. Det fanns små detaljer som jag störde mig på. No biggies men tillräckligt ändå.

Jätten var denna månads filmspanarfilm. Kolla in vad de andra tyckte här nedan. Joel skriver inte om filmen men var med och såg den och gillade den jättemycket.

Har du sett den?-Johan
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Legend of Tarzan (2016)

Jag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Kollektivet (2016)

I lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya Tarzan-filmen men missade att Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet hade premiär samma helg. Rackarns! Vad göra? Byta film? När jag väl insåg mitt misstag hade vi ju redan köpt biljetter. Lösning: Vi ser Kollektivet i form av en lunchvisning innan huvudfilmen Tarzan. En Stockholm Filmdag i miniformat. Mysigt.

Jag hade ganska stora förväntningar på Kollektivet då Vinterbergs filmer Festen och Jakten är två stora favoriter. Ack dessa förväntningar…

Kollektivet handlar om… ett kollektiv. Ja, det är väl att förenkla det hela kanske.

Vi möter i alla fall pappan Erik (Ulrich ”fiskblicken” Thomsen, känd från Festen), mamman Anna (Trine Dyrholm från bl a En kongelig affære) och så dottern Freja (unga Martha Sofie Wallstrøm Hansen, förmodligen en kommande stjärna).

Eriks far har precis dött (en far han inte träffat eller pratat med på över tio (?) år) och nu får han ta över familjens stora villa. Själv vill Erik sälja omedelbart, tjäna pengar och inte ha nåt mer med villan att göra. Anna tycker istället att de ska starta ett kollektiv i villan, och så blir det.

In i villan flyttar några av deras gamla bekanta och så, av nån anledning, Fares Fares rollfigur Allon. Jaha, vad ska hända nu? Ska alla knulla med alla? Nej, det är mindre förutsägbart än så. Vid ett tillfälle, i början när det är happy days, så går alla och badar nakna dock. Men that’s it.

Anledningen till att Anna ville starta kollektiv var, anger hon själv, att hon ville ha in nya människor i sitt liv och sin vardag som hon kan prata med om spännande saker. Ja, nog får hon folk att prata med. Problemet är att arkitekten/läraren Erik, som mest pratar jobb, då inte får nån att prata med. Istället inleder han en relation med en av sina unga kvinnliga studenter (nähä, vilken överraskning).

Och sen inleds förvecklingarna. Fram till nu har filmen varit en dramakomedi med en hel del humor men nu blir det en resa ner i mardrömslik depression för Anna (som ändå måste hålla skenet uppe utåt eftersom hon är nyhetsuppläsare i tv).

Jag vet inte, den här filmen gav mig klåda över hela kroppen och myror i benen. Jag störde mig exempelvis på klippningen, som jag tyckte kändes utstuderad och påklistrad. Vinterberg hängde kvar för länge i sina scener många gånger. Allt skulle dras ut i evighet. Jag ville bara skrika.

Det lustiga är att jag ser hantverket, det väldigt skickliga hantverket, både från skådespelare och regissör. Men just den här gången så var det inte en film för mig.

Själva storyn var väl ok även om jag inte tyckte den sa nåt nytt. Det är jobbigt när ens partner har en affär och det blir ännu jobbigare om man bara försöker acceptera det och sen dessutom låter den nya flamman flytta in i samma kollektiv som man själv bor i. Klart det blir konstigt och förr eller senare så klappar man ihop.

Den rollfigur jag kände mest för var nog dottern Freja. Hon har inte en jättestor del i storyn men en viktig del. Hennes egen utveckling var också intressant. Hon valde/tvingades att vända barndomen ryggen, både bildligt och bokstavligen. En sak jag uppskattade var att hennes spirande sexualitet inte problematiserades (vilken man hade kunnat tro) utan bara presenterades som den var. Visst, första gången framställdes som till viss del obehaglig och märklig (för henne), men både han och hon lärde sig.

Den enda scen jag blev berörd av var en mot slutet när allt ställdes på sin spets då alla medlemmar i kollektivet satt runt Bordet och diskuterade hur man skulle lösa det problem som uppstått. Då fick dottern Freja säga hur hon ville ha det. En rörande scen som jag trodde skulle sluta med en kram, men icke så, och därför blev den än mer rörande.

Jag skrev tidigare att jag inte tyckte storyn var nåt speciellt men jag måste ändå ge filmen att den då och då överraskade mig genom hur de olika karaktärerna betedde sig i avgörande ögonblick; liksom tvärtom.

Men i övrigt kände jag mest ett växande obehag under filmens gång när kollektivmedlemmarnas tjafsande, snackande, röstande, vänstrande, drickande och rökande tilltog i omfattning.

Se Lukas Moodyssons Tillsammans istället. Japp, där kom det men jag sparade det i alla fall till sist. 😉

Kolla nu in vad de andra tyckte om Kollektivet. Vill de begå kollektivt självmord eller badar de nakna av glädje?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Ytterligare tankar om Kollektivet hittar vi oss Danny the Street.

Tankarna om Tarzan kommer på onsdag.