Deadline (1971)

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.

 

The Quiet Roar (2014)

filmspanarna_kvadratEvabrittMånadens filmspanarfilm valdes av Joel och valet stod mellan popcornaction och pretto. Jag var helt säker på vad han skulle välja, men se, det blev pretto. Vi var ett gäng, större än jag väntat, tappra spanare som slog oss ner i Victorias största salong. Jag ska inte säga att vi spanare utgjorde hälften av besökarna men det var nog nära på. Vad jag kan säga är att The Quiet Roar inte kommer att få folk att gå man ur huse och vallfärda till biotemplet. Men det är ju ganska givet för den här typen av film. Vad det handlar om är en typisk svensk, konstnärlig festival- och mediaälskling i stil med Avalon eller Apflickorna. Sådana filmer lockar inte den breda publiken, så det är inget konstigt med det. Sådana filmer kan, i mina ögon, vara bra, mycket bra, intetsägande, dåliga eller usla. Bara för att det är konstfilm så behöver den inte vara dålig. Det är bara det att det brukar vara svårare att ta till sig en sån film. Men om man väl gör det så brukar man göra det ordentligt eftersom det ofta handlar om en stämning, känsla man gillar. När det gäller t ex Avalon och Apflickorna så gillar jag den förstnämnda mycket medan jag fann den senare urtråkig.

Nå, slut på den svamliga utvikningen. Vad handlar The Quiet Roar om? Jag väljer här att citera, så gott jag minns, vad Har du inte sett den?-Markus sa på det efterföljande pubhänget om filmen:

En cancersjuk kvinna väljer att käka LSD och för att på så sätt fara tillbaka i tiden 40 år och där besöka och prata med sig själv som 25-åring när hon och hennes man är på semester i ett hus uppe i bergen tillsammans med sina två barn. Paret har det bra ekonomiskt och väljer därför att spendera tiden med att tycka synd om sig själva. Därefter lär sig kvinnan, Marianne, att det är nyttigt med apelsinkärnor. Ungefär så.

Jag tycker grundidén är intressant. Jag läste en recension av filmen där skribenten drog paralleller till Star Trek från 2009 där en gammal Spock reser tillbaka i tiden och träffar och ger råd till sitt yngre jag. Det finns nåt kittlande med detta. I The Quiet Roar är det ju lite annorlunda. Marianne (spelad av en inte alls dålig Evabritt Strandberg som jag för övrigt sett i Bo Widerbergs Kärlek 65 från just 1965!) reser ju inte tillbaka i tiden utan de droger hon tar låter henne möta sitt yngre jag i sitt eget sinne. Så det handlar ju inte om en faktisk tidsresa. Marianne kan inte påverka skeendet. Vad hon vill uppnå är en försoning med sig själv innan hon dör. Så tolkar i alla fall jag filmen.

Filmen har inte mycket till handling utan bygger nästan helt på den stämning som skapas med foto och ljudbild. Jag kan inte säga att jag ogillar den stämningen, inte ogillar rätt ut. Men den ger mig ingenting. Fotot är vackert. Miljöerna, de norska berg där filmen är inspelad i, är vackra. Huset där Marianne och hennes man semestrar i är ett stilrent art house. Jag kan (ofta) gilla filmer som saknar en normal handling utan istället litar till en stämning. Jag tänker på filmer av David Lynch. Eller österrikiska Jessica Hausners suggestiva Hotel. Eller Axel Peterséns Avalon, som till viss del litar på sin stämning, speciellt i de magiska slutscenerna. Men i The Quiet Roar dras jag inte in i nån stämning. Det är för kallt och för tråkigt för min smak. Istället för att det blir meditativt så blir det ett sömnpiller. Men det ska sägas att jag bara nickade till två gånger i sammanlagt tio sekunder under filmen.

En företeelse som ofta drar ner mitt betyg till en film är när filmmakarna väljer att berätta något genom att en berättarröst helt enkelt läser det rakt upp och ner, ren poesiuppläsning som i The Tree of Life. Det funkar inte. The Quiet Roar är tryfferad med såna här innantilläsningar.

Jag hade hört lite om filmen innan visningen och som jag förstod det skulle vi få se Marianne resa tillbaka och återuppleva en viktig, avgörande händelse i hennes liv. Men det hände i princip ingenting förutom att Marianne och hennes man lekte tysta leken, förutom när de hade sex. Eller ja, de var ganska tysta då också. Annars satt de mest och stirrade. Plötsligt hände dock nåt på duken som väckte min nyfikenhet. Under kanske tio sekunder kom plötsligt en serie snabba klipp med aningen obehagliga bilder som fladdrade förbi. Detta bröt helt av mot hur långsam filmen var i övrigt. Det kändes som nåt otäckt skulle hända. Skulle någon olycka ske? Skulle en eldsvåda bryta ut? Skulle kanske ett barn råka illa ut? Vad var det för traumatisk händelse som Marianne varit med om? Svaret: Ingen alls. Förutom att kasta apelsinklyftor på sin man. Och sen var filmen plötsligt slut. Ridå.

Har ni hört talas om Bergman-oket? Det är det ok som svenska filmmakare har känt sig tvungna att bära omkring på efter Ingmar Bergmans storhetstid. Det är inte ok. De försöker leva upp till mästaren och skapa liknande filmer om samma tunga ämnen. Men det blir för tungt det där oket och filmerna blir tråkiga istället för personliga. Jag har inte riktigt förstått vad man menat med Bergman-oket fram till nu. Jag har inte riktigt sett det förut. Kanske har det berott på att jag inte sett de filmer som försökt bära det där oket. Med The Quiet Roar så tror jag att jag har förstått. Det känns som att filmen försöker koka ihop sin Bergman med influenser från andra europeiska filmmakare som t ex Michael Haneke till en härlig buljong, kanske en fenomenologisk buljong (? 😉 ). Jag tycker inte man lyckas. Det blir bara en prettobuljong. Jag blir inte berörd. Jag blir inte glad. Jag blir inte ledsen. Jag blev mest trött. Men jag somnade inte. Filmen får en och en halv apelsinkärnor av fem möjliga.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? The Quiet Roar eller roar den inte alls?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Har du inte sett den? (recension)
Fripps filmrevyer
Except Fear

Kärlek 65

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

%d bloggare gillar detta: